1256 dagar

Kapitel 16

                               Stormen!

På andra sidan bakom regnet ser jag Bojana sakta ställe sig upp vid det tjocka trädet. Hon ser mig också och springer fram. Jag tror jag aldrig kramat Bojana så länge som jag gjorde den här gången.
Hon tar mig i handen och vi försöker sakta ta oss igenom regnet för att sätta oss vid det tjocka trädet där Bojana satt innan hon fick syn på mig.
Hon öppnar den stora svarta ryggsäcken och ger mig mat. En halv påse makaroner, några bullar, en cola burk och korv.
"Ät!", skriker Bojana som försöker få sin röst hörd pågrund av blåsten och regnet. Jag äter. Snabbt. Det kanske inte var det smartaste eftersom jag inte ätit på flera dagar men jag kunde inte bry mig mer. Jag var hungrig. När jag väl hade ätit upp den halva påsen makaroner så utbrister jag och försöker få henne att höra bakom stormen:
"MARINA ÄR DÖD!", och Bojana kollar på mig med ett chockat ansikte medans jag efter kollar ner i backen och ska precis ta en tugga av bullen. Hon lägger sitt huvud på min högra axel och håller min arm runt om hennes och trycker den mot hennes kropp.
Jag ville fortsätta äta men det gick inte. Jag brast ut i tårar medans jag la mitt huvud på hennes huvud och tog tag i hennes hand med min högra och la min vänstra över hennes också. Hon klämde nästan min hand. Men det kändes skönt ändå att kunna säga det högt och försöka förklara vad som hänt.
Hon sa högt pågrund av stormen att hon försökta ta sig mot staden men jag kollade bara på henne och skakade på huvudet.

Bojanas perspektiv!

Marina är död? Hur? När? Varför? Det fanns så många frågor jag ville fråga Max men jag såg hur ledsen han var. Jag vet inte ens om min lillebror lever men jag har fortfarande hoppet uppe att han finns där ute någonstans och kämpar mot zombies i en stor grupp. Min pappa var på jobbet när allt hände så jag vet inte vart han är heller. Min mamma gick tyvärr bort när hon skulle förlösa Leonid, min lillebror som betyder lejon på ryska. Han föddes 15 augusti och därmed blev det Leonid eftersom han föddes som lejonets stjärntecken. Mamma sa alltid "Его зовут Леонид" eller om man vill använda vanliga bokstäver "Yego zovut Leonid" som betyder Han ska heta Leonid, innan hon skulle föda honom att eftersom det var planerat att han skulle födas 13 augusti så visste hon exakt vad han skulle heta pågrund av stjärntecknet. Tyvärr fick hon inte se honom växa upp med namnet hon hade önskat. Jag var ganska liten när Leonid föddes så jag vet inte exakt hur mamma dog, men någonting hade gått fel och spruckit i henne och läkarna kunde inte stoppa blödningen. Jag är dock glad nu, att mamma gick bort, ända anledningen till det är för att slippa den världen vi lever i nu. Trots att jag saknar henne. Nästan varje dag.

Max perspektiv!

Vi satt nästan 2 timmar i hopp att stormen skulle lägga sig men den fortsatte, vi kände den kalla vindpusten komma om och om igen. Jag såg på Bojana också att hon frös. Ingen av oss hade någon jacka på oss. Men vi valde att gå tillbaka vägen som Bojana kom ifrån för att försöka ta oss till staden hon var i, i hopp om att inga fler än dem 10 zombies som Bojana sprang ifrån finns där. Är vi två så kan vi ta dem. Dessutom så har jag en golfklubba och ett basebollträ som jag hittade i en sportbutik i staden där Mariana dog.

Stormen slog oss hårt i ansiktet och vi båda hade våran ena arm uppåt för att skydda våra ansikten så mycket som möjligt ifrån regnet som öste ner. Men det var i stortsett omöjligt att ens ha armen uppe eftersom regnet slog oss like hårt när vi hade armen uppe som när vi gick normalt med armarna nere.
Vi hade vandrat flera timmar genom skogen och regnet. Det måste vara natt nu. Eller väldigt tidigt på morgonen. Svårt att veta eftersom att ingen av oss har någon klocka. Allt vi vet är att vi är väldigt trött efter att ha vandra genom skogen i säkert fem timmar nu.

"Du måste ha vandrat jävligt långt", säger jag till Bojana som nästan lunkar och har svårt att andas pågrund av hennes astma. Jag låter henne försöka hämta andan innan hon behöver svara.
"Vi borde snart vara framme", hör jag henne säga, nästan som att hon viskar. Ingen astma spray fanns heller. Om vi kommer till staden och har tur så kanske det finns ett apotek i närheten som kanske har någon astma spray, då är vi iallafall någorlunda säkra. Jag har alltid varit orolig att Bojana ska få någon sorts astma attack mitt i allt, och dö. Men än så länge har hon klarat sig.

Efter cirka 30 minuters mer vandring så ser jag butiker och restauranger som står i rad på varandra. Nästan som radhus. Ingen zombie syns till än så länge och hoppas på att det håller sig så, eftersom Bojana inte är i något tillstånd för att slåss mot dessa varelser.
Vi kollar oss omkring ifall vi kan se något men ingenting. Inga zombies. Inga människor.

På andra sidan gatan går jag syn på att apotek och jag tar Bojana i handen som fortfarande lunkar och försöker andas djupt och går i snabb takt fram till apoteket. Inga zombies där inne som tur det.
När vi kommer in ser vi allt. Mediciner, plåster, salvor, halstabletter och massa annat. Ingen har någonsin varit här inne, mer än zombies såklart eftersom det var blod på nästan halva golvet och på vissa salvor.
När jag gick in längre in så hittade jag en lilasvart ryggsäck med några salvor i och ett paket halstabletter. Det var någon som försökte samla på sig saker här men antagligen kom det väl en zombie och personen klarade sig inte. Vi hade inget annat val än att ta ryggsäcken trots att det kändes hemskt men inget den personen behöver ha nu ändå, vi packade på oss så mycket saker som möjligt.

På hylla 13 så fanns astma medicin och jag kastar snabbt en till Bojana som fångar den och tar tre långsamma sug. Resten som fanns på hyllan lägger jag ner i väskan. Desto mer, desto bättre.
När vi efter några minuter samlat på oss nästan allt så var ryggsäcken full. Vi hade även fått i lite grejor i Bojanas ryggsäck där maten och allt annat fanns.
Precis upp för en liten backa i staden fanns massor med villor i olika färger, vita, bruna och ljusrosa villor. Ganska stora också.
Vi valde att försöka ta oss till den ljusrosa villan precis ovanför backen. Det fanns blod på utsidan så jag ber Bojana stå kvar precis när man kommer upp för backen för att jag ska checka in stället och kolla så det var säkert.
Endast en zombie fanns i huset som jag dödade ganska snabbt. Det var en tjej. Hon hade ett klistermärke på sin hand, samma klistermärken som fanns på den här svartlila väskan som jag och Bojana hittade på apoteket. Det måste ha tillhört henne. Om det inte är zombiesen som bet den personen. Något utav de var det iallafall.
Jag öppnar dörren och ber Bojana komma in.
Sedan la vi oss i sängarna som fanns på övervåningen. Jag i ena rummet och Bojana i rummet framför mig.
Det var mysigt på nåt sätt. Tavlor som hängde rakt och snyggt, ett stort fönster precis vid sängen där ett par ljusgråa gardiner hängde ner, fullt med gosedjur på ena byrån på höger sida och en stor garderob som var tom. Jag hoppas att vem, eller vilka som än bodde här klarade sig ut levande och fortfarande är säkra.
Nu hoppas jag också på att stormen passerat när vi vaknat!