1256 dagar

Kapitel 34

                                 Julafton!

Ja, vad finns det ens att fira under en zombie apokalyps. Inte så mycket. Men jag räknar dagarna, månader efter månader, men vi har inte kunnat fira julafton och det är för att vi varken har haft ett säkert ställe att fira det på och det är inte heller så lätt att tänka på alla dessa högtider som thanksgiving, julafton, påsk med mera.
Vi firade thanksgiving fast på ett litet annorlunda sätt. Det blev inte direkt en stor kalkon på bordet, och vi skar inte i pumpor. Sånt finns tyvärr inte längre. Vi fick hålla oss till frukt, grönsaker och lite bär, som alltid. Vi fick havredryck att dricka till, vilket var sjukt gott istället för vatten, allt vi behövde göra var att samla på oss havregryn, olja och salt. Och sedan vatten såklart men det finns ganska mycket i kranen. Allt tack vare Penelope som gick resturanglinjen och av någon konstig anledning så var havre dryck det första som dom fick lära sig. Och sedan höll vi tal om hur tacksamma vi var för alla här. Och julafton blir ungefär likadant. Men vi har fisk!
Jag och dem gamla vanliga som brukar åka iväg åkte för några dagar sedan till Alabama där vi plockade på oss förnödenheter och sedan åkte vi runt lite på norra sidan av Georgia då vi knappt varit där. Och där såg vi en insjö som heter Lake Lanier, men såklart så hade vi inte gamla fiskeredskap som vi hittade månader sedan så vi åkte faktiskt tillbaka till Savannah för att återvända till Lake Lanier dagen efter. Det fanns en stor sjö precis vid Savannah, som låg runt om men isen var alldeles för tjock för att vi ska kunna få fisk, och vi är osäkra om det fanns fisk där, så ja, vi åkte över fyra timmar för att fixa fram fisk. Så det blir fisk, havre dryck, jordgubbssaft, frukt, bär, mackor med mera, men huvudsaken är att vi får en dag till av ledighet, inte ut för att leta förnödenheter eller jobba på det man alltid gör i Savannah, varje dag.

Penelope jobbar tillsammans med Bonnie i köket, jag går in lite då och då för att kolla läget, Celine lägger ut lite fina filtar på golvet där vi brukar sitta och äta. Vissa sitter på stolarna.
Vi hittade gamla juldekorationer i en affär i Alabama också, som fortfarande stod i förrådet bak i butiken i massa olika lådor.
Runt om alla hus fanns det julslingor upp mot taket, och vi fick ner ett litet träd som inte tog så mycket plats som vi placerade i matsalen med lite dekorationer på. Polkagrisar fanns också i en stor kartong där datumet var nångång 2015, så det är ju inte speciellt gammalt så vi hängde upp några på "julgranen" och sedan la lite polkagrisar här och var på filtarna och på ett fat vid serveringsbordet i matsalen. Det är inte så mycket av julmat men på något sätt så kändes det som julafton på riktigt. Vi firade med våra nära och kära...typ och, vi hade dekorationer uppe, snön som faller ner och har gjort sedan några dagar tillbaka. Jag gjorde snögubbar med barnen igår så dom står snyggt i mitten av den lilla byn/staden. Ikväll, innan maten kommer jag hålla ett långt tal. Jag sa inte så mycket under thanksgiving trots att jag är tacksam för mycket, men det kändes bara fel, jag vet inte. Det går nog inte att förklara.

Maten är klar och vi står i kö som skolbarn för att ta maten på det avlånga bruna servingsbordet som stod nästan precis vid ingången av matsalen, och min mage kurra. Som alltid hehe.

När alla satt sig ner så ställer jag mig sakta och plingar med min lilla sked för att hålla talet och såhär sa jag:

Wow. Hörni, vi har varit med om mycket. Och jag tror att alla här kan säga att dem förlorat någon som betyder mycket för dig. Varje år, den 25 december brukade jag alltid fira julafton med mina bästa vänner och min familj. Claire, underbara Claire, vart du än är, så saknar jag dig och jag älskar dig. Oliver, min bror, om du skulle ha varit här hade du nog bett mig sätta mig ner i båten och sluta vara sån tönt, dessa tal hatade du. Men nu står jag här med glaset i min hand och säger med handen på mitt hjärta att jag saknar dig så otroligt mycket.
Jag ser Bonnie nästan börja gråta men jag försöker fokusera på talet, för annars hade jag också börjat gråta. Jag är nästan på väg men jag kollar ner i pappret igen och fortsätter.
Bojana, min kära fina älskade vän. Du är här. Med oss alla och ett leende på läpparna med din positiva attityd. Jag älskar dig. Och sedan har vi min syster, mitt allt. Du är en ängel och har alltid varit. Skål på dig lillasyster. Sedan har vi mamma. Som alla här förutom Penelope kände. Hon dog en hjälte. Och det går inte en dag utan att jag tänker på henne. Detta var hennes favorit årstid och han hade studsat runt som ett litet barn om hon hade fått reda på att vi skulle fira julafton. God jul mamma.
Det finns en person till. En person som aldrig var rädd för att berätta vad hon känner, tycker och tänker och hon var en av de starkaste människorna jag träffat. Jasmine. Du finns här med oss. Skål på dig.
Och sedan är jag tacksam för alla er, Bonnie, pappa, Penelope, Alex, Caily, Celine, alla er underbara barn och ni andra som jag inte nämnt. Det spelar i stort sett ingen roll om jag säger allas namn eller inte, ni vet hur tacksam jag är en och en för er och jag älskar er allihop. Vi klarar detta tillsammans. Tack!

Och alla ställer sig upp glatt och applåderar. Bonnie går fram till mig och kysser mig och sedan kramar om mig och efter det så sätter sig alla ner och äter sin mat. Jag har aldrig varit ett fan av fisk men allt är gott om det handlar om överlevnad. Och om man inte ätit något sånt på länge.
Efter maten så går jag och Bonnie på en liten promenad precis utanför staketet vid Savannah och vi håller varandra i handen tills jag ställer mig på knä. Och nej jag friar inte. Men jag hittade en ring i Alabama som var väldigt fin och ville ge den till henne. Så jag ställer mig på ena knät som ett litet frier och säger:
"Jag älskar dig. Och oavsett vad som händer så kommer jag alltid vara med dig", och hon tar med ett leende och lite tårar emot ringen på hennes ringfinger. Och sedan kramar vi varandra och står där i cirka 5 minuter i kylan, håller om varandra. Det är hon och jag.
För alltid.