Allt började med att mamma dog. Den enda jag kunde prata med och förlika mig på försvann i det ögonblicket som jag behövde henne som mest. Jag stängde in mig i mig själv, pratade inte med någon. Trots att jag verkligen verkligen behövde någon som lyssnade. Någon som stöttade.
Efter några månader fick jag reda på att man över internet anonymt kunde höra av sig till olika stödpersoner som arbetade inom organisationer som bris, friends och olika forum för personer som mår dåligt. Jag tänkte att jag åtminstone kunde göra ett försök.
Jag hörde av mig och blev tilldelad en stödperson, hemsidan jag sökt mig till valde ut en specifik person som arbetade för dem och valde vilka de fick prata med. Jag fick prata med Oscar.
Det enda jag visste då var att han hette Oscar och bodde i samma stad, alltså Göteborg. Jag valde att inte berätta vem jag var. Vi pratade bara om vad som hänt över hemsidan. Han gav bra råd, var ett otroligt bra stöd. Brydde sig på en nivå jag inte upplevt innan, förutom mamma.
Till slut avslöjade jag mitt namn och vi bytte mejladress. Det blev mer personligt, vi började prata om andra saker än just min mammas död, lärde känna varandra. En natt när jag bara ville avsluta allt fick han mitt nummer och vi pratade i telefon i tolv timmar, hela natten satt han och lugnade ner mig, stöttade mig, fanns där för mig.
Jag föll långt innan jag ens visste hur han såg ut, innan jag ens visste hans ålder.
Vi bestämde oss för att ses. Han avslöjade sin ålder, 21. Vid det laget var jag bara 14. Men det stoppade mig inte, jag ville träffa honom. Ville träffa den som räddat livet på mig och den som blivit den viktigaste personen i mitt liv sedan mamma försvann.
Vi träffades, vi umgicks 48 timmar i sträck, vi kysstes. Jag föll ännu lite mer.
Vi förstod att ett förhållande var fel. Jag var inte ens byxmyndig medan han var över 18, "vuxen". Men han var det viktigaste i mitt liv och likaså var jag det viktigaste i hans. Han förlorade båda sina föräldrar vid tio års ålder och var lika ensam som jag. Han behövde mig och jag behövde honom.
Saker och ting blev värre. Pappa började dricka, började slå mig, allt blev mörkare och mörkare. Oscar gjorde allt för att jag skulle få det bra. Arbetade redan tre jobb för att försörja sig själv, försökte få tag på ett extra för att ta hand om mig.
Det var först när hans äldre kvinnliga arbetskollega började visa intresse som han fick en idé. Jag tyckte inte om det alls men som han sa, det var en lösning.
Han kunde gifta sig med henne, hon kom från en rik familj och hur fel det än var så kunde han på så sätt få en del av de pengarna. Han kunde få en möjlighet att ge oss båda ett bra liv. Tillsammans. Jag övertalades då han lovade att en snabb skilsmässa skulle genomföras. Allt gick inte såhär snabbt såklart, de började dejta, blev tillsammans, var tillsammans under en längre tid vilket jag avskydde då han var tvungen att ta avstånd från mig. När de sedan gifte sig kändes allt hopplöst. Han växte upp framför mina ögon, jag var på hans bröllop och såg honom gifta sig med någon annan. Min stora kärlek med någon annans ring runt ringfingret. Platsen han sparat till mig.
Och nu sitter vi här, 4 år senare. De firade sin första bröllopsdag för några månader sedan. Och jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Allt är mörkt igen och den här gången verkar han inte rädda mig.
. . .
Liten förklaring om deras historia.
Felix är alltså 18 och Oscar 25 vid det här laget!
