Jag har inte kunnat sova på hela natten, inte förrän tidigt in på morgonen förstod jag varför. Mitt i allt tumult har jag helt tappat kollen på dagar och datum. Men när jag vaknar är det med en tung känsla i kroppen och jag får en klump av tårar i halsen.
Fyra år sedan mamma dog idag. Fyra år sedan polisen kom och knackade på, berättade hur de beklagade sorgen, som att det skulle hjälpa. Och jag förstod ingenting, mamma skulle ju bara ta omvägen hem från jobbet och handla. Sen kom den där jävla lastbilen från ingenstans. Och på sekunder försvann hon ifrån mig.
"Felix hjärtat, du gråter" hör jag Ogge oroligt yttra bredvid mig och jag vänder honom ryggen och sluter ögonen hårt. Orkar inte prata, orkar inte bry mig.
I tystnad reser jag mig ur sängen, hela tiden med tårarna rinnandes längs med kinderna och Ogge sätter sig förvirrat upp i sängen.
"Felix vad är det som har hänt? Prata med mig" yttrar han oroligt men jag fortsätter att ignorera honom så gott jag kan. Börjar planlöst vandra runt i lägenheten innan jag sjunker ihop i soffan och stirrar rakt ut i tomma luften. Ogge sjunker bara några minuter senare ner framför mig på huk och möter mina tårfyllda ögon.
"Felix?" Frågar han tyst och jag förblir tyst. "Felix säg något!" Får han ur sig med en lite mer bestämd men orolig röst och jag fortsätter tomt att titta rakt framför mig, som att han inte ens sitter där. "Stäng mig inte ute, det blir inte bättre för någon!" Utbrister han och jag rycker till lite innan jag skakar på huvudet och kommer upp på fötter. "Du förstår inte" får jag ur mig med en svag röst innan jag lämnar lägenheten.
Någon timme senare sitter jag längst ute på bryggan med benen dinglandes över kanten. Jag möter min blick i den spegelblanka vattenytan och ser hur mina tårar då och då droppar ner i den mörka sjön.
Bryggan gungar plötsligt till och jag uppfattar steg bakom mig. Jag behöver inte ens titta upp. Det här är vår sjö, såklart han vet vart jag är.
"Hej" yttrar han tyst när han sjunker ner bredvid mig och doften av Oscar slår emot mig. "Hej" får jag fram med en svag röst och vi faller i tystnad.
"Idag-"
"Jag vet Felix" avbryter han mig med en röst jag känner igen, hans omtänksamma röst. Rösten som visar att han bryr sig, att han finns där.
Jag lyfter försiktigt på huvudet och möter hans blick och han suckar tyst och lägger armen runt mina axlar. "Kom här" får han sedan ur sig med en öm, tyst röst och jag tvekar inte. Kryper genast ihop tätt intill honom och låter honom hålla mig i sin famn.
Sedan gråter jag mot hans bröst och han låter mig gråta ut samtidigt som han stryker mig lugnt över ryggen. Som han alltid gjort.
