Telefonen ringer och jag torkar hastigt tårarna och harklar mig för att få en något sånär stabil röst innan jag svarar. Lyckligtvis upptäcker inte Oscar hur dåligt jag mår.
"Jag har sagt till Maria att jag måste på en affärsresa över helgen. Vad säger du, du och jag ensamma en hel helg?" Frågar han exalterat och jag kan inte låta bli att le.
"Det låter underbart" yttrar jag tyst och han börjar exalterat prata på om allt vi ska göra och hur vi under en helg kan låtsas att allt är som det var innan. Jag sitter tyst och lyssnar med blicken fäst ut i tomma luften, för visst ser jag fram emot en helg tillsammans med honom. En helg där det bara är han och jag och vi verkligen bara kan vara vi utan att tänka på konsekvenser eller reflektera över vem som skulle kunna se oss.
Men samtidigt gör det ont, för det kommer bara göra det ännu värre att gå tillbaka till hur det är nu. En helg är så kort tid när man vill spendera resten av sitt liv med någon. Men en helg är allt han kan ge mig och det gör ont.
"Mår du bra?" Frågar han plötsligt och jag inser att jag suttit tyst en lång stund. "Jag mår som jag brukar" svarar jag tankspritt och han suckar lite. "Det brukar inte alltid vara så positivt" yttrar han och jag väljer att inte svara.
"Felix prata med mig" ber han tyst och jag biter mig i läppen då jag känner hur tårarna återigen samlas bakom ögonlocken. Min underläpp börjar att darra svagt och jag sväljer gång på gång då det börjar att svida i halsen.
"Jag eh, mina panikattacker är til-"
"Åh Felix jag måste gå, Maria kom precis hem. Vi får prata mer sen. Puss" viskar han fram in i telefonluren och innan jag ena hunnit svara är samtalet avslutat och jag låter besviket telefonen falla ner i mitt knä.
Han har alltid varit mitt stöd, den som fått mig att kämpa när jag egentligen inte orkat. Men nu är det inte på samma sätt. Jag måste helt plötsligt tacka allt på egen hand och det är fruktansvärt när han är den enda som kan få mig på bättre tankar i mina mörkaste perioder.
Nu vet jag inte riktigt hur jag ska mig upp ur skiten.
