"En dotter" yttrar han tyst och jag biter mig hårt i insidan av läppen. "Någon annans dotter" fortsätter han sedan och jag lyfter förvirrat på huvudet och möter hans blick. Tårarna i hans ögon får mig att haja till.
"D-det var aldrig mitt barn. H-hon ljög för mig" får han sedan ur sig med en tunn röst och jag betraktar honom förvirrat. Ser hur han följer barnen på lekplatsen med blicken, uppfattar hur en tår sakta rinner nerför hans kind och det gör ont i mig. Utan att egentligen tänka efter drar jag in honom i famnen, håller honom tätt intill mig och märker hur han sträcker sig efter min hand, börjar leka med mina fingrar. Som han alltid gjort när han försöker hålla tårarna borta.
"Jag var så redo Felix, så redo att bli pappa. Du vet att jag hela mitt liv velat bilda familj, velat ge mitt barn det jag aldrig fick" får han ur sig med en ledsen röst och jag lyssnar tyst, låter honom få ur sig sina tankar.
"Det är inte försent Oscar" yttrar jag tyst, stryker honom försiktigt över armen och sliter blicken från hans läppar, det är inte rätt. Han är inte min och jag är upptagen.
"Men jag gav upp så mycket, fan jag förstörde allt. För ett barn som inte ens var mitt, som jag inte ens fått träffa" får han ur sig med en sprucken röst och jag känner hur hjärtat krossas, att veta att han mår dåligt påverkar mig mer än jag trott. "Jag förstörde oss" får han sedan ur sig med en tyst, knappt hörbar röst och jag vinklar mitt huvud mot honom.
Våra blickar möts och han lutar sig närmare, flackar ner på mina särade läppar och fuktar sina egna med tungan. "Jag eh, jag k-kan inte" får jag dock ur mig och han stannar mitt i rörelsen, med bara centimeter mellan oss och jag andas hackigt med blicken fäst på hans läppar.
"Du är fortfarande den enda för mig. Du är fortfarande min framtid" viskar han fram och jag känner hur hjärtat slår dubbla slag.
Min hjärna påminner mig gång på gång om Ogge, om livet jag skapat med honom. Men mitt hjärta reagerar bara på att ha honom så nära. Mitt hjärta slår bara för honom.
