Vi sitter kvar på bryggan långt efter att mina tårar slutat rinna. Mestadels sitter vi tyst, han vet att jag behöver bearbeta på egen hand och jag vet att han visar sitt stöd bara genom att sitta bredvid och hålla min hand.
"Jag trodde du skilt dig" yttrar jag tyst då jag får syn på ringen på hans vänstra ringfinger och han lyfter på handen och håller fram den mot mig.
"Det är din ring" säger han med en tyst röst och jag känner hur hjärtat fladdrar till i bröstet. "Men jag-"
"Jag vet att du sa nej men jag vill fortfarande bära den. Jag kommer alltid vara din även om det inte är så i verkligheten, och i mitt huvud kommer du alltid att vara min" yttrar han tyst och hjärtat värker. Jag är tvungen att titta ner i vattnet och andas djupt för att inte börja gråta igen.
"Jag kanske eh, jag kanske inte kommer att vara kvar så mycket längre" får jag tveksamt ur mig och han blickar förvirrat över på mig med ett höjt ögonbryn. "Vadå inte vara kvar, vad menar du?" Frågar han oroligt och fundersamt och jag placerad lugnande handen mot hans ben.
"Nej jag menar inte livet. Jag menar att jag kanske flyttar" mumlar jag tyst fram och han verkar slappna av något innan han faktiskt kopplar vad jag säger. "Vadå flytta?" Frågar han oroligt och jag suckar.
"Till England" mumlar jag tyst fram men reaktionen blir den samma som om jag hade skrikit. "England?!" Utbrister han och jag biter mig löst i läppen och nickar lite.
"Vad ska du göra i England? Ett helt annat land Felix? Varför?" Utbrister han aningen panikslaget och jag suckar tyst ännu en gång.
"Ogges, eh killen från restaurangen du vet, hans jobb" mumlar jag fram och hör hur han drar efter andan.
"Vad ska jag göra Oscar? Det är ett bra beslut, det är enda sättet" yttrar jag desperat och han möter min blick med blanka ögon. "Vadå enda sättet?" Frågar han desperat och jag tystnar ett ögonblick, uppskattar hans vackra ögon innan jag fortsätter.
"Enda sättet att släppa dig" får jag tyst fram och hans ögon tåras.
"Men släpp mig inte då. Stanna, stanna med mig"
