"Felix" hör jag Ogge yttra försiktigt och jag lyfter lite på ögonbrynen och möter hans blick. "Hmm?" Frågar jag ofokuserat och han ler försiktigt och tar min hand. "Jag sa att det är dags att gå på planet, väntar du på någon?" Frågar han försiktigt och jag låter blicken svepa över flygplatsen en sista gång innan jag skakar lite på huvudet. "Nej, du är den enda viktiga i mitt liv" får jag fram med en mjuk röst. För sekunden jag stiger på det planet måste jag släppa allt som har med Oscar att göra.
Lite besviken är jag självklart över att han inte dykt upp. Men vad hade jag väntat mig? Att han skulle storma in här och be mig att stanna? Knappast, han har nog redan börjat fokusera på framtiden, släppt det förflutna, släppt oss.
"Kom då baby, dags att starta en ny tid i våra liv" yttrar Ogge glatt och kysser mig ömt på läpparna och jag ler svagt, tar hans hand och sänder en sista blick ut mot vänthallen. Men lika besviket konstaterar jag att han inte syns till.
Oscars perspektiv
"Men kör för i helvete!!" Gormar jag fram och tutar irriterat på bilarna framför mig som bildat en kö. Stressat trummar jag med fingrarna mot ratten och flackar ner med blicken mot klockan. Han får inte hinna åka, jag måste stoppa honom.
När jag äntligen lyckas hitta en parkering på flygplatsens parkering så sliter jag åt mig buketten med rosor som jag köpt och springer in på flygplatsen.
"Vart går flyget till England ifrån?!" Frågar jag stressat och kvinnan bakom disken ger mig en aningen skrämd blick innan hon hastigt knappar in något på sin dator.
"Eh gate 27 men det har redan-"
Jag lyssnar inte på resten utan börjar stressat springa mot insläppet till gate 27. Mannen som kontrollerar biljetter tittar förvånat upp när han hör mina springande steg och när jag är påväg förbi så stoppar han mig omedelbart.
"Ursäkta herrn men planet har redan lyft, du får tyvärr boka om din biljett" yttrar han bestämt och jag möter hans blick med uppgivna ögon.
"Men, men du förstår inte, mitt livs stora kärlek sitter på det planet" får jag desperat ur mig och han sänder mig en medlidsam blick. "Jag är säker på att det löser sig med henne" yttrar han stöttande och jag suckar tyst.
"Honom" rättar jag snabbt innan jag ger upp, det är redan försent.
Med tunga steg tar jag mig bort mot en av bänkarna och sjunker ihop. Hade jag bara kommit några minuter tidigare så hade jag kunnat stoppa honom.
Nu är det försent.
