Jag sitter på bänken utanför Ogges jobb, väntar på att han slutar för dagen så att vi kan gå ut och äta tillsammans. Min blick faller på en liten pojke som skrattandes halvspringer bort mot gungorna och jag ler svagt och kan inte låta bli att blicka ner på min handled.
Det har gått ett tag, det är mycket troligt att hans son eller dotter nu har fötts. Att han nu har ett litet barn som kräver all hans uppmärksamhet. Barnet som är hans, men som inte är mitt. Trots att jag vet att det är egoistiskt så är jag avundsjuk, avundsjuk och arg på ett litet barn som troligtvis inte ens vet att jag existerar. För han eller hon tog honom ifrån mig. Hade allt gått som planerat så hade han eller hon kunnat vara vårt.
"Hej baby"
Ogges muntra stämma avbryter mina tankar och jag lyfter blicken för att möta hans ögon.
"Hej" svarar jag lugnt och ler stort samtidigt som jag kommer upp på fötter och placerar armarna om hans nacke samtidigt som han med händerna om min svank pressar mig mot sig. Han kysser mig ömt innan han ler svagt.
"Ska vi äta?" Frågar han och jag nickar och tar hans hand.
Vad jag har upptäckt med Ogge är att han är en rutin människa. Vi äter alltid på samma ställe, samma tid, samma mat. För att sedan gå hem, göra samma saker och gå och lägga oss samma tid. Inte nog med det, han avskyr när saker och ting ändras, speciellt utan att han vet om det.
"Du Ogge" mumlar jag försiktigt fram och han hummar glatt och dricker lite av sin Cola. "Jag tänkte kanske åka till Sverige någon helg framöver, det är en del saker jag vill ta itu med innan jag kan stadga mig här för gått liksom" mumlar jag tyst fram och hör hur han ställer ner glaset hårt mot bordsskivan.
"Men Felix, vi har redan planerat de kommande helgerna" yttrar han lite försvarande och jag suckar och nickar. "Jo men, vet du? Glöm att jag sa det" mumlar jag tyst fram och släpper konversationen.
Honom arg vill jag helst undvika då jag aldrig upplevt en sådan stor förändring hos en person som med honom.
