Vi ligger nakna i hans säng och regnet smattrar mot rutan och den svala, friska luften letar sig in genom det öppna fönstret.
Jag lutar hakan mot hans bröstkorg och blickar upp på hans ansikte. Han räcker ut tungan åt mig och gör en konstig min vilket får mig att skratta och han ler.
"Jag tycker om ditt skratt, jag får en känsla av att du inte skrattat på länge" mumlar han tyst och jag ler svagt men väljer att inte svara. "Jag tycker om ditt leende också, hela du lyser upp och du får gulliga små rynkor vid ögonen typ, det är sött" yttrar han lugnt och jag lutar generat pannan mot hans hud vilket får honom att skratta lågt.
"Jag tycker om dina ärr också, de antyder bara att du är stark" får han sedan fram med en försiktig röst och jag kan inte låta bli att le svagt och följa hans fingrar med blicken där de försiktigt rör sig över min ärrade handled.
"Tycker du om allt med mig eller?" Försöker jag skämta till det då allvaret skrämmer mig något, det var längesen jag faktiskt kände mig uppskattad på det här viset, och det är skrämmande. "Faktiskt, så tror jag faktiskt att jag gör det" yttrar han desto allvarligare och jag möter hans blick i ett par långa sekunder innan jag försiktigt sträcker mig efter hans läppar och vi delar en öm kyss.
"Är det såhär det ska kännas? Ska det vara lätt att andas och enkelt att le?" Frågar jag tankspritt när jag istället rullar över på rygg och fäster blicken i taket. Han fumlar efter min hand och jag låter honom ta den.
"Vad har du varit med om egentligen?" Frågar han försiktigt och omtänksamt och jag suckar. "Kärlek" svarar jag sedan och han stödjer sig på ena armbågen för att kunna blicka ner på mig och möta min blick.
"Låt mig visa dig att kärlek kan vara helt fantastiskt och inte bara fruktansvärt" yttrar han sedan innan han böjer sig ner och kyssar mig passionerat.
. . .
Mina Fogge feels
