Jag står påklädd och klar i hallen och Liam står lutad mot väggen och kliar sig lite i nacken med en osäker blick vilandes på mig.
"Alltså vi är vänner Felix och det här, asså jag ångrar inget men, men jag är inte intresserad av dig, inte på det sättet" får han osäkert ur sig och jag suckar lite och nickar. "Jag vet, jag är inte heller ute efter något. Det vara bara skönt att inte vara ensam" får jag ur mig med en monoton stämma och han nickar lite.
"Jag finns här för dig Felix och du kan alltid sova här om du skulle behöva. Men du och jag bör nog hålla oss på en vänskaps nivå" yttrar han försiktigt och jag nickar. "Tack för att du, aaa för att du tog hand om mig. Vi ses" får jag ur mig med en lågmäld röst innan jag går ut genom dörren och hör den stängas igen efter mig.
Och verkligheten slår mig som ett knytnävsslag. Jag är helt jävla ensam. Vad fan ska jag göra nu? Vart ska jag? Jag vill inte hem, inte hem till pappa som knappt minns mig längre pågrund av sitt ständigt påverkade tillstånd. Men vart ska jag då ta vägen?
Jag börjar planlöst att gå längs med vägkanten och låter tårarna rinna. Börjar undra när de egentligen tar slut, hur mycket sorg kan en människa bära på?
Jag sneglar ner på tatueringen på min handled och det känns som att hjärtat vrids om. Rent hysteriskt börjar jag att dra naglarna över det svarta bläcket, trots att jag river upp sår och halvläkta ärr.
"Bort!! B-bort från mig, j-jag vill inte" skriker jag rent hysteriskt och fortsätter att klösa mig över handleden tills jag slutligen blöder. Men o:et sitter kvar och jag gråter hetsigare samtidigt som jag stapplar fram längs med gatan, för jag vet vart jag ska nu.
Efter en timmes promenad når jag slutligen hans hus och med tårarna fortfarande rinnandes längs med kinderna rotar jag fram asken ur väskan. Asken som jag alltid bär med mig.
Och precis framför ytterdörren ställer jag ner asken med ringen i. För nu kommer jag ändå aldrig ha användning av den.
