"Felix klockan är 2, vad fan gör du här?" Får Liam fram med en sömnig röst men jag ignorerar det totalt, trycker bara upp honom mot väggen och pressar mina läppar mot hans. "Felix va fan?" Får han chockat ur sig och jag trycker mig emot honom.
"Snälla, jag behöver det här" får jag fram och när han möter mina rödgråtna ögon, darrande underläpp och kinder med tydliga märken av tårar så nickar han slutligen och kysser mig hetsigt.
Och trots att jag bara kan jämföra allt han gör, varenda rörelse med Oscars så fortsätter jag, allt mer desperat. För jag måste få undan smärtan i bröstet, måste få bort klumpen av tårar i halsen. Måste göra allt för att överleva det här trots att jag bara vill kasta mig framför tåget. Allt för att avsluta det här fucking lidandet.
"Är du säker?" Frågar han försiktigt och fingrar osäkert på sin kalsonglinning och jag nickar hastigt och klär av mig, bryr mig inte om att Oscar är den enda som tidigare sett alla mina ärr.
"Ja" yttrar jag bara känslokallt och han drar in mig i sitt rum och knuffar ner mig på sängen.
Och under hela akten kan jag bara tänka på honom. När jag kommer så brister allt, jag börjar storgråta och begraver ansiktet mot täcket samtidigt som jag gråter ljudligt och Liam sitter som i chock innan han tafatt börjar att stryka mig över ryggen.
"Felix herregud vad, asså gud, eh. Lugna ner dig, försök att andas, jag eh, vi kan låtsas att det här aldrig hände, asså om du mår dåligt och jag, shit vad händer?" Får han panikslaget ur mig då min andning är på gränsen till att börja hyperventilera och jag gråter så mycket att jag inte kan se.
"Jag v-vill inte mer, j-jag vill dö" får jag ur mig med gråt i rösten och med en snabb rörelse får jag tag i en glasvas han har ståendes på nattduksbordet. Inom ett fåtal sekunder har den krossats mot marken och jag greppar tag om de vassa glasskärvorna trots att de river upp hela min hand.
När Liam ser att jag är påväg med den vassa glasskärvan mot min handled så kastar han sig mot mig och stoppar min rörelse.
"Nej Felix, herregud försöker du ta livet av dig?!" Yttrar han skräckslaget och jag möter hans blick med rödgråtna ögon.
"Ja" får jag ur mig med en svag röst innan jag svimmar av utmattning.
