"Så du bor här nu?" Frågar jag lugnt då jag på något vänster hamnat i hans lägenhet.
"Fick en del pengar över efter bodelning och sån skit" mumlar han fram och syftar på skilsmässan. Jag nickar och rör mig försiktigt runt i lägenheten. Att han fick en del pengar är nog hans finstilta sätt att inte skryta med hur fin lägenheten faktiskt är. Han måste ha fått mer än en del med tanke på hur centralt lägenheten ligger och hur fin den är.
"Vänta, jag vill att du ska se något" yttrar han lugnt och jag betraktar honom förvirrat. Ser hur han tar fram en stor bok vilket gör mig oerhört förvirrad. När han sedan öppnar den och plockar fram en torkad ros rynkar jag förvirrat på pannan.
"Det var en hel bukett förut, jag försökte spara hela men de vissnade så jag räddade denna" får han ur sig med en försiktig röst och jag tar förvånat emot rosen och snurrar den mellan fingrarna.
"Dagen du flyttade, jag eh, jag var på flygplatsen. Men jag kom försent, du hade redan hunnit åka. Jag tänkte ge dig buketten då, tänkte be på mina bara knän för att få dig att stanna. Lova dig att du föralltid kommer att vara prio ett, att jag alltid har velat ha dig och enbart dig. Ingen annan Felix, bara du" yttrar han allvarligt och min blick möter hans.
"Oscar" viskar jag fram då han närmar sig med långsamma steg. Han tar mina händer i sina och flätar ömt ihop våra fingrar. Min blick faller ner på våra händer och jag upptäcker ringen på hans finger.
"Du bär fortfarande min ring" yttrar jag förvånat och han hummar svagt. "Jag tillhör dig, oavsett om du tillhör mig eller inte" svarar han lugnt och jag kan inte låta bli att le svagt.
"Får jag kyssa dig?" Frågar han försiktigt och jag lyfter blicken, möter hans blick och suckar djupt. "Jag kan inte" mumlar jag motvilligt och han suckar, släpper min ena hand för att ömt placera handen om min kind. Han stryker med fingret längs med mitt kindben och biter sig löst i läppen. "Jag är inte säker på att jag kan stå emot" mumlar han längtansfullt fram och jag biter mig löst i läppen och lutar pannan mot hans, sluter ögonen och släpper ur mig ett hackigt andetag.
"Varför är du alltid lite för sen med allt?" Yttrar jag tyst och han suckar lågt.
"Bättre sent än aldrig" viskar han fram innan han omfamnar mig mjukt, inser att han inte kommer att få kyssa mig.
. . .
Mitt skriv flow är tillbaka 😍😍
