Släpp aldrig taget

"Vem i helvete är du?!" [01]

Dagens låt: Autumn Leaves - Ed Sheeran

Bara för jag har världens höstkänsla idag, och att sången är otroligt vacker! Ed, vi behöver ett tredje album. Nu.

Är så taggad på att folk ska läsa den här. Trevlig läsning!

(Ursäkta om det finns några slarvfel)

***

Alla människor har ett eller flera problem de inte vill erkänna.

De kan känna sig utanför, ensamma, bortstötta eller oälskade. De tror att de inte har någon sammankoppling med resten av samhället. Att de inte passar in någonstans. Men saken är den är vi alla har problem. Stora som små. Men ingen av oss pratar om dem.

Lenas problem är att hon fokuserar för mycket att prestera och vara i centrum att hon missar stunderna med familj och vänner. Erik är snarare tvärt om. Han kan inte fokusera på plugget eller betygen över huvud taget. När han väl försöker slutar det med irritation över att "Läraren är dum i huvudet" eller "Det här har vi inte gått igenom på lektionen." Mamma är rädd att inte bli tillräckligt älskad och pappa är för avslappnad för att ens bry sig om sitt jobb.

Men jag då? Vad har jag för problem?

Kanske att jag pratar utan att tänka igenom orden? Eller inte fokuserar tillräckligt hårt på matematiken? Eller det faktum att mina föräldrar inte älskar mig tillräckligt mycket. De säger att de gör det, men hur kommer det sig då att det aldrig är hemma?

Det finns en till. En kille med så många problem att jag inte vet vart det ena börjar och det andra slutar. Men jag vill berätta det för er, Jag vill att folk ska veta. Därför börjar jag från början. Låt oss börja från den dagen jag mötte honom för första gången. Eller, snarare natten.

***

Det är mörkt. Becksvart. Utanför slår trädets grenar mot fönstret, som en hård piska. Regnet öser ner, träffar taket med nya omgångar. Då och då blixtrar ett ljussken till. Det lyser upp sovrummet i ett spöklikt sken, tätt därefter kommer det hotande mullret.

Digitalklockan med de röda, kantiga siffrorna visar snart två. Jag brukar sova vid det här laget, och faktum är att jag befann mig i drömmarnas land bara för några sekunder sedan.

Men det var innan något väckte mig.

Eller snarare någon.

Det hörs knarrande steg någonstans i huset, och alldeles nyss kunde jag svurit på att jag hörde en dörr öppnas. Först intalade jag mig själv att det bara var en inbillning. Ett spratt som hjärnan spelade. Trots allt skulle ju inte det vara så konstigt eftersom Lena pratat om den kommande Halloweenfesten hela jävla dagen.

Men när jag gång på gång hör att det faktiskt är någon på nedervåningen är det som hjärtat står stilla för en minut. Och det slår mig att dörren är olåst. Efter att mamma och pappa åkte till det där hotellet lade jag mig direkt i sängen, alldeles slut efter den långa skoldagen. Sedan slumrade jag till, med kläder och allting. Lena skulle skakat på huvudet åt den synen. Hon bokstavligen avgudar sin sömn och kan säkert spendera mer än en två timmar att göra sig iordning för sängen. Hon tänder ljus och rökelse, tar ett snabbt fotbad med handduken virad runt huvudet och ser till att naglarna är prydliga och välformade. Det är nästan som hon går på spa varje kväll.

Efter att ha varit alldeles stilla i sängen i flera minuter kan jag inte vänta längre. Min mun hämtar automatiskt andan. Fötterna hamnar på det kalla golvet efter att ha slängt över benen från sängen. De svarta jeansen sitter som klistrade om benen, och linnet är alldeles snett. Om jag överlever det här kommer jag byta om till pyjamas. Jag tar med min mobil och lägger den i jeansfickan. Om situationen kräver kanske polisen måste kontaktas. Överreagerar? Absolut inte. Det kallas att vara försiktig.