Släpp aldrig taget

"Gå vidare med ditt liv" [12]

(ED SHEERANS NYA ALBUM KOMMER UT DEN TREDJE MARS!!!!)

Ugh, min skrivkramp är tillbaka. Och det märks verkligen på det här kapitlet. Dåliga formuleringar, upprepningar osv. Får redigera det sen nån gång.

***

Jag har alltid haft svårt att lita på personer. Redan sen jag gick på dagis insåg jag att de flesta människor inte bryr sig och gör enbart saker för att gynna sig själva. De första som svek mig var mina föräldrar. Som ett barn var jag väldigt lättskrämd, tro det eller ej. Varje natt hade jag mardrömmar och tycktes mig se gestalter i mörkret.

Vilken unge som helst skulle fått sova bredvid sina föräldrar, i en trygg famn. De skulle få vara hos en vuxen som beskyddade dem från alla smärtsamma drömmar. Dock hände det aldrig mig. Varje gång jag gick in till mamma och pappa, sa att jag inte kunde sova, bad de mig att gå tillbaka till mitt rum.

"Du måste vara tuff nog att klara dig själv Sara." sa alltid pappa med en sömning blick. Jag kunde inte varit mer än fem. Och ändå sticker minnet i bakhuvudet på mig.

Min tillit till folk försvann inte pågrund av några simpla mardrömmar, men pappas ord och brist på trygga kramar gjorde att jag snart förstod att jag var ensam i min kamp mot alla monster. På dagis var jag känd som "den jobbiga ungen som bits och slåss". Allt jag gjorde var att försvara mig själv, men de vuxna såg det nog inte på det sättet.

När jag blev äldre och äntligen började skolan tålde jag inte kritik från någon. Inte från lärarna, men framför allt inte från klasskompisarna. En liten, knubbig kille påstod att jag hade på mig en "för killig tröja" (som förresten hade en T-rex tryckt på magen. Awesome, jag vet.) Det slutade med att jag sparkade honom på smalbenet. Hårt. Det var den första och sista gången han någonsin pratade med mig. Både på gott och ont.

I högstadiet fann jag Erik och Lena. De hade varit vänner sedan barndomen och kunde allt om varandra. På den tiden var de bara vänner och skulle nog aldrig kunna tänka sig ha känslor för den andre. De lät mig vara med i deras gäng, antagligen som skydd.

Många hackade på Lena för hon ansågs som klassens plugghäst, och Erik var så liten och spinkig att han var rädd för de andra killarna. Han vågade inte ens se dem i ögonen. När jag kom in i deras lilla gäng höll sig fler på avstånd. Antagligen för ingen tyckte om mitt humör.

Eftersom jag inte litade på någon, förutom mina nyfunna vänner, hade jag en dålig attityd mot i princip alla. Inte undra på att jag aldrig varit ihop med någon. Alla jag träffar stöter jag bort fullständigt.

Och det är ett av mina problem: Att jag inte litar på någon. Faktum är att den enda jag varit någorlunda intresserad av är Anton, och även han har jag varit tveksam emot. Därför är det inte så konstigt att jag inte känner någon typ av tillit när Daniel öppnar dörren för grupprummet.

Han tuggar fortfarande på tuggummit och betraktar mig roat. Som om det var en tävling att han skulle få ut mig bortom klassrummets väggar eller inte, och han vann.

Jag vill slå undan det där flinet ur ansiktet på honom.

Grupprummet är inrett med ett litet runt bord och tre stolar av trä. Storleken på rummet är knappt hälften så stort som våran hall. Det är med hundra procents säkerhet jag kan säga att han valde det minsta grupprummet med flit.

Med höjd haka passerar jag förbi honom och sätter mig på stolen närmast utgången med armarna korsade över bröstet. Han står kvar en stund. Blicken bränner i nacken innan han stänger dörren och sätter sig på platsen bredvid.