Släpp aldrig taget

"Sa du avsugning?" [06]

Antons tatueringar :P (Yes hans ena tatuering är lite lik Michael Cliffords, hehe oops)

URSÄKTA MÖJLIGA SLARV-/STAVFEL!!

***

Åtta dagar.

Det tar åtta dagar innan jag hittar honom.

Till en början av den perioden letade jag vartenda ögonblick efter Anton. Både på väg till och från skolan. Jag höll alltid ögonen öppna. På bussen betraktade jag varje människa som steg på i hopp om att råka få se honom. Han måste ju finnas här, kvar i staden.

Efter några dagar utan resultat gav jag upp. Det var meningslöst. Han syntes inte till någonstans, och det kändes som våra två möten skulle även förbli de sista. Livet fortsatte på som vanligt, som ingenting hänt. Tja, förutom att Erik var nära att få en bruten näsa.

Det är vardagkväll. Kylan biter tag om skinnet. Visserligen är det långt kvar innan vintern är här, men det är ovanligt kallt, trots hösten. Både vantar och mössa glömde jag hemma. Eller tja, glömde och glömde. Med andra ord så struntade jag i dem. Allt jag fokuserade på just då var att var att komma bort därifrån.

Saken är den att mamma och pappa fick för sig att ha lite "kul" i sovrummet när jag för en gångs skull försökte göra mina läxor. Inget barn ska behöva stå ut med att höra sina egna föräldrar ha sex. Särskilt inte när det är det enda de bryr sig om. Kan inte någon vänlig person skapa en lag att föräldrar inte får ligga med varandra så länge deras barn befinner sig inom tjugo meters avstånd.

Efter att ha stormat ut ur huset och smällt igen dörren med en hög smäll – vars ljud antagligen dränktes av deras stön – bestämde jag mig för att ta vägen genom parken och gå hela vägen in till staden. I höstmörkret sitter det uppe ljusslingor i träden och mellan husväggarna, vilket ger ifrån sig ett värmande sken. Det värmande skenet har lugnat mig hundratals gånger förut och kommer antagligen göra det för all framtid.

Träden i parken är höga och fäller stora skuggor över det vissnande gräset. Såhär sent finns det bara ett fåtal människor ute. De håller sig längs grusvägen, där de gråa gatlamporna står. Och där gick jag, under lampornas sken, och var ilsken och arg på mina föräldrar. Allt jag kunde tänka på var hur osynlig jag var hemma.

Och i samma stund får jag syn på honom.

Anton går ut genom en lägenhet precis i slutet av parken. Först kan jag inte tro att det är han. Jag blinkar. Inte bara en eller två gånger, utan det blir en upprepande process på grund av ren förvåning. Men lamporna kastar ett starkt ljus över honom och inte långt senare är det bekräftat att jo, det är han.

Han är klädd i samma, tunna jeansjacka som förut. Inomhus skulle den fungera att hålla sig varm, men ute? Det skulle förvåna mig om han inte fryser. De långa benen är täckta av svarta jeans och han har en simpel men urtvättad tröja under jackan.

Kylan är inget som stör mig längre. En värmande och pirrande känsla sprider sig ända ut till fingertopparna. För en stund hade jag glömt vilket mysterium han var, och nu när jag ser honom igen efter mer än en veckas tid slås allting tillbaka.

Än har han inte sett mig. Han står vid andra sidan vägen, med händerna nedkörda i jackans fickor. Blicken sveper åt både höger och vänster, för att se om det kommer några bilar. Jag lyfter på huvudet. Det varken syns eller hörs några typer av fordon i närheten, förutom en cykel som plingar till. Anton är spänd och rör sig snabbt, oroligt. Han tittar inte efter en möjlighet att korsa vägen, han tittar om någon är efter honom.

Ett tag står jag som fastfrusen. Han böjer ner huvudet. Stirrar ner i vägen när han går över den. Det finns inte en chans att han kommer se mig om han inte lyfter blicken. Jag ber tyst att han ska göra det. Men nej, han fortsätter stirra på sina jävla skor.