Släpp aldrig taget

Ring av slagsmål [05]

URSÄKTA OM JAG GJORT NÅGRA SLARVFEL/STAVFEL!

***

Marken är kall, snudd på frusen. Höstlövens alla färger sprakar i trädgrenarna. Solen skiner men skapar inte alls någon värme. Min andedräkt formar ett vitt moln där jag sitter på stentrappen. Ögonen följer efter molnet tills det försvinner ut i luften och blir osynligt.

Händerna är röda av kylan och den kraftiga vinden gör huvudet alldeles iskallt. Då och då blir glasögonen så fuktiga att jag måste torka av dem på ärmen. Ändå vill jag inte gå in i huset igen. Det finns inte direkt någon mening med det eftersom det står tomt på personer. Mamma och pappa är borta. Igen. Som varje dag.

Det finns bara en sak värre än skolan, och det är helgen. Helgen då jag påminns om att jag är helt ensam. I skolan kan jag åtminstone fokusera på annat, men nu när jag är hemma är det allt jag kan tänka på.

Klockan är tolv. För en timme sedan ringde jag Lena och frågade om vi skulle hitta på någonting idag. Vad som helst som kunde få mig distraherad. Hon föreslog att vi skulle handla saker inför halloweenfesten. Hon ville hitta någon slags blodig sjuksysterdräkt. Den skulle helst vara sexig, men inte för avslöjande.

Själv vill jag inte klä ut mig. Ingen ställer det kravet, och jag har varken lust eller ork. Majoriteten av personerna kommer bara klä upp sig i någon snygg dress, vilket jag hade varit 100% emot annars. Men nu är det annorlunda. Jag har för mycket i huvudet för att ens börja med en spökkostym. I år får jag följa strömmen och komma dit utan vidare ansträngning.

Kroppen värker en aning. Jag gäspar stort och sträcker på armarna. Inatt bedrog sömnen mig igen. Det var omöjligt att kunna sova eller koncentrera sig på någonting efter att Anton lämnat huset. De första timmarna hade ett visst hopp brunnit i bröstet. Ett hopp som bad honom att komma tillbaka. Min nyfikenhet ville ha svar på massor av saker.

Och det i sin tur gjorde så jag inte sov särskilt många timmar. Det var som varje gång ögonen slöts inbillade jag mig att han skulle komma tillbaka, och vaknade tätt därpå igen. Anton... Han måste ju ha ett efternamn, eller hur? Och det måste finnas någon i skolan som vet vem han är. Han går visserligen inte i gymnasiet, men han måste haft vänner på högstadiet. Mina misstankar går direkt över till Daniel och sättet han stirrade på mig.

Bussen dyker upp en liten stund senare. Mina händer är alldeles stela när jag står på hållplatsen och letar efter plånboken med kortet. Busscharfören ser ut att vara över femtio med kort, stripigt hår och ett fejkat leende som hon klistrar fast på läpparna för att verka vänlig. Det är precis så jag känner mig idag.

Lena sitter som vanligt längst bak i bussen och har tagit upp två platser med hjälp av sin svarta handväska. Hennes leende är i alla fall inte på låtsas när våra blickar möts. Hon vinka. Uppspelt över att vi ska handla tillsammans.

Resan blir mycket som förväntat. Jag sitter och pratar och hon lyssnar intresserat. Konversationen rör sig till större del om hur mycket jag avskyr matten, och vilka läxor som ännu inte gjorts. Jag tar även upp psykologiprovet, men nämner aldrig anledningen till varför jag var försenad. Lena frågar inte heller, utan mitt babblande fortsätter bara framåt.

Igår kände jag inte för att prata, idag använder jag min sociala sida som en distraktion. För oss båda.

"Jag blir så sjukt irriterad på matteläraren!" utbrister jag och återkommer till ämnet. "Hon kan inte förklara en skit, och trots att jag verkligen försöker lyssna går det inte att förstå vad hon säger. Det är som om hon pratar ett annat språk!"