Släpp aldrig taget

Övergiven [35]

När jag hörde den här låten för första gången tänkte jag direkt på Anton. Visserligen kanske den inte till 100% stämmer överens med hans karaktär, men refrängen låter som något som typ 10-åriga Anton skulle tänka för att få sina föräldrars kärlek? Idk. Bara något som slog mig.

***

De kommande dagarna är förjävliga.

Verkligen förjävliga. Som en storm som aldrig upphör. Där regnet bara fortsätter och ljudet av smattrandet mot taket gör en galen. Det går knappt att beskriva den uppmärksamhet och uppståndelse som satts igång. Det är som någon kastat in mig i kändislivet. Bokstavligen.

Tydligen är gisslandrama inte särskilt vanligt i Sverige. Och om det eventuellt råkar ske får journalisterna ett sådant freakspel att alla vet om det mindre än några timmar efteråt. Det är vad som händer mig och Anton. Som att inte kidnappning, fastbunden vid en säng och vara rädd för att dö är illa nog.

Allting är en enda stor röra.

Polisen ser till att kontakta mina föräldrar och de skjutsar sedan hem mig, trots mina protester om att vi måste åka till sjukhuset och höra hur det går för Anton. Det enda de säger är att jag måste ha tålamod, och att jag får hälsa på honom när jag lugnat mig från chocken. De pratar också om vad som kommer hända de kommande dagarna, och nämner något om Daniel. Deras röster är långt borta. Jag stirrar ut genom fönstret och minns knappt när jag satte mig i bilen.

Självklart är mamma och pappa hysteriska. De återvänder hem direkt då de fått reda på vad som hänt. När jag kommer fram möts jag av pappa som gråter. Han omfamnar mig i en stor, nästan förtvivlad kram. Mamma står bredvid honom. Tårar rinner ner för hennes kinder också. Hon är alldeles blek i ansiktet när polisen än en gång försöker förklara vad som hänt. Orden verkar främmande för henne.

Och främmande fortsätter allt att vara. Under minuterna, timmarna, dagarna som går ser jag knappt röken av henne. Hon är med under förhören. Väntar utanför. Pappa jobbar, för en gångs skull. Kanske klarar han inte av mina vredesutbrott. Eller så har han bara insett hur mycket tid han måste ta igen för att ha tagit ledigt så mycket för att vara med sin fru istället.

Och well, mina vredesutbrott är skrämmande för alla i min omgivning. Även mig själv. Hela tiden säger vuxna åt mig vad jag ska göra, de ställer dumma frågor om Anton. Hur jag känner honom. Om han är farlig. Om han någonsin försökt ge sig på mig sexuellt utan mitt tillstånd. Om han någonsin fick mig betala honom i utbyte mot någon form av fysisk kontakt.

De ställer frågor om hans pappa också. Och de andra männen. Och Daniel. De ställer frågor på saker jag vet, och inte har någon aning om. Först fokuserade de endast på kidnappningen. De såg både mig och Anton som offren. Därefter kom det fram hur hans familjesituation var, och vad han jobbat med under de senaste månaderna. Då fick verkligen journalisterna något att skriva om. Och min mamma blev ännu mer hysterisk.

"Menar du att min dotter har haft den pojken hemma hos oss i veckor och att han ska vara ett slags sexfreak som utnyttjat henne? Sara, hur kunde du låta honom göra såhär mot dig?"

Jag vet inte vad som skrämmer mig mest. Att hon skyller det på mig, eller att hon faktiskt tror att Anton är en dålig person. Polisen inser dock snart att Anton är lika mycket offer som jag, även om de på skolan inte riktigt delar den synen.

Det står i varenda tidning och överallt på sociala medier om händelsen. Tydligen bestämmer sig folk på min skola att tro det värsta. Om alla som var inblandade.

"Jag hörde att hon fick tre knivhugg."

"Tre? Jag trodde det vara fyra. Visste du att han den där Anton gjorde det mot henne?"