Släpp aldrig taget

En sjuk jävla mardröm [34]

JAG SKA SE 5SOS PÅ TORSDAG (24 augusti!!) ÄR SÅ TAGGAD ATT JAG TYP GRÅTER. AHHHHH

***

Alright, för det första: Min hela kropp känns som den är i lågor som bränner sig in hela vägen till hjärnan. Det gör ont att ens tänka klart. Och för det andra är jag livrädd. Jag läste en gång att om man är själv i ett rum i över 24 timmar börjar man blanda ihop dröm och verklighet. Det blir omöjligt att skilja dem åt.

Självklart blir jag inte tillräckligt lugn för att sova. Varför skulle jag vilja ens vilja få sömn i sängen jag är fastbunden i? Och min inbyggda klocka säger att det inte kan ha gått ett dygn. Däremot är rädslan över att få hallucinationer, bli alldeles galen eller något annat liknande så pass stor att det är det enda jag tänker på. Jag tvingar mig själv att spänna öronen, ifall jag skulle få för mig att ha en konversation med mig själv. Prata med sig själv är det första tecknet på att man är galen, eller hur?

Efter en stund ger jag upp på att ta mig loss från repen. Om ingen knyter eller skär upp dem finns det inte en chans att jag kan ta mig en meter. Kroppen bultar. Nya tårar rinner ner för kinderna.

Vid den här tidpunkten börjar jag faktiskt frukta det värsta. Att jag kommer dö här. Det är så absurt att det är vad som gör allt så hotfullt. Vad skulle hända om jag dog?

Ärligt talat har tanken aldrig slagit mig. Inte alls. Vad skulle mina föräldrar säga? Skulle de sakna mig? Och när skulle de gå vidare med sina liv? Hur länge skulle Erik och Lena sörja mig? Och vilka skulle dyka upp på begravningen? Vilken musik skulle de spela? Nu när jag tänker efter har jag ingen aning om vad som skulle hända om jag dog. Och kanske är det ett bra tecken, men just nu skapar det bara ännu mer panik.

Fönstret är den enda påminnelse om att tiden tickar. Det har börjat skymma och de sista orangea strålarna av solen har just passerat. Jag är hungrig, trött och om jag inte vore så jävla rädd hade jag klagat om att jag behövde gå på toa också.

Kanske ska jag pröva just de. Göra som de gör i filmer. Säger att jag måste använda badrummet, och när de väl tagit bort repen så slår jag till dem i bakhuvudet. Kommer det funka? Um, nej. De är inte helt korkade och skulle aldrig gå på det äldsta tricket i boken.

Mina tankar avbryts av låga ljud av steg på andra sidan väggen. Jag känner hur hjärtat slår extra hårt i bröstet, och jag vrider på huvudet en aning.

När dörren öppnas är det inte Daniel som kommer in. Det är de två männen som hjälpte honom att föra bort oss. I varsin arm håller de en snudd på livlös kropp. Antons kropp. Antons blodiga kropp.

Herregud.

Blåmärkena som täcker armarna är så pass många att de knappt går att räkna. Nacken är böjd en aning och ögonlocken stängda. Illamåendet stiger i min hals. Ansiktet är däremot inte skadat ännu. Daniel hade fel, vilket i sin tur ger mig hopp om att han hade fel om allt annat. Även om det inte är särskilt troligt.

Anton är alldeles medvetslös, trots att skadorna i ansiktetet inte är många. Jag sneglar mot hans överkropp. Tröjan som såg någorlunda okej ut i eftermiddags är nu nedfläckad med torkat blod, och jag undrar hur allvarliga skadorna på magen och bröstet är. Kanske har hans pappa låtit bli Antons ansikte av praktiska skäl. Ingen skulle misstänka att något är fel om skadorna inte är uppenbara.

De storvuxna männen snudd på kastar ner honom på golvet, längst in i hörnet. Någon meter under fönstret. Där binder de hans händer med ett liknande rep som befinner sig runt mina ben och armsr. Anton grimaserar lite, ser ur att börja vakna upp. Männen knyter repen runt fönsterbrädan. Repet gör ifrån sig ett susandet läte när de drar åt.