Släpp aldrig taget

Bunden [33]

Det här kapitel är ett sånt kapitel som sker när författaren kinda vet vad som ska hända men inte vet tillräckligt, så hon slänger in något absurt för det är så min hjärna funkar:)

***

Det gör ont.

Faktum är att allt gör ont. Varenda del i kroppen är tung som bly. Och bröstet. Det känns som en enorm sten ligger över lungorna, gör andningen svår och ansträngd.

De stela musklerna sitter som låsta. Av någon anledning kan jag inte sluta skaka. Det är kallt. Jag sväljer. Koncentrerar mig på den bultande smärtan som löper längs ådrorna som en eld.

Långsamt på grund av de ständiga ilningarna försöker jag öppna ögonlocken. Bara den lilla ansträngning gör ont. Och det jag får se får mig att vilja skrika i ren panik.

Mest på grund av det faktum att jag inte kan se något överhuvudtaget. Bara suddiga konturer som gungar fram och tillbaka. Gör mig alldeles yr. Jag kniper ihop ögonen igen. Känner mig illamående.

Ju längre tid min kropp får på sig att vakna upp desto större och intensivare blir smärtan. Särskilt runt handlederna och fötterna. Det är som något huggit i dem med en kniv.

I ren panik anstränger jag mig för att öppna ögonen igen. Synfältet framför mig går knappt att urskilja, men doften av trä och instängt rum måste betyda att jag är inomhus. Eller hur? Fuck, det gör till och med ont att tänka.

Både ryggen och magen krampar. Benen värker och halsen är alldels torr. Det bränner i munnen och smakar bittert. Jag tar ett djupt andetag och försöker fokusera blicken på något. Vad som helst. Det snurrar.

Vad i helvete är det som händer?

Kanske går det några sekunder. Eller minuter. Men efter en viss tid blir synen något klarare och världen slutar gunga, åtminstone till en viss grad. Jag spänner blicken på en kontur som liknar en stor stople och försöker hålla ögonen där så länge som möjligt. De misslyckade försöken blir nästan oräknelig, men tillslut kan jag fokusera på vad det är jag ser.

Det visar sig att stolpen egentligen tillhör en säng, och den sitter vid fotänden som en påle. En likadan sitter på andra sidan sängen, som jag inte förrän nu inser att jag ligger i. Madrassen känns stenhård. Den kunde lika gärna vara gjord av betong och tegelsten. Den bränner in i huden.

Smärtan i handlederna och vaderna visar sig vara rep. Tjocka, ljusbruna rep som är hårt knutna i sängkanten. Ju vaknare och mer medveten jag blir, desto större försök gör jag att slita mig loss. Detta resulterar bara ännu värre smärta. Personen som knöt dessa rep gjorde det med avsikten att det skulle vara omöjligt att komma loss. De hårda knutarna skaver in i skinnet.

Skrik, beordrar en röst inom mig. Du måste skrika. Och jag försöker. Det gör jag verkligen. Men något hindrar tungan och munnen från att röra sig ens en millimeter. Vafan är det här?! Paniken slår sina nävarna av rädsla i bröstet. Det går inte många sekunder förrän jag inser att en munkavle har satt stopp för tungan. Hur mycket jag än försöker kan jag inte få fram ett ljud.

Efter vad som känts som en hel evighet av försök att komma loss inser jag att det är lönlöst. Åtminstone just nu när kroppen är så svag och trött. Om några minuter, när jag fått vakna till, kanske jag orkar försöka dra mig loss från det hårt sittande repen.

För att fördriva tiden ser jag runt i rummet. Blicken är en aning klarare nu och jag börjar urskilja de enkla möblerna. En stol, ett skrivbord och en bokhylla som knappt är fylld av några böcker. En ensam och sliten garderob står längst bak i hörnet. That's it. Ett väldigt enkelt rum.