Släpp aldrig taget

Helvetesfesten [24]

Dagens låt: So cold - Ben Cocks

Har lyssnat på den här så mycket de senaste dagarna. Påminner en aning om Antons känslor.

Vissa kapitel vill jag bara slå Sara på käften. Detta kapitel är ett sånt... Trevlig läsning!

***

Halloweenfesten.

Äntligen, tycker nog de flesta. Det har pratats om den i flera veckor. Inte bara i korridorerna, utan i klass- och lärarrummen med. För en kväll kan vi få vara hopplösa tonåringar som glömmer bort allt ansvar. Som hånglar upp varandra mot en vägg eller dricker oss fulla på skolgården. För en gångs skull kan vi glömma nästa veckas prov och fokusera på vara vilda.

Ingen alkohol är tillåten och jag är helt säker på att lärarna skulle avsky om någon hade sex på skolbänkarna, men det kommer ske. Som varje år. Vi är bara unga en gång, här och nu. Vi kommer därför leva för det som aldrig förr.

Eller tja, det är åtminstone synen de flesta har på saken.

Jag? Jag ser den här kvällen som en fest fylld av tristes och ensamhet. Erik och Lena har lovat att umgås med mig också. Bara för att de två går tillsammans betyder det inte att de kommer lämna mig fullständigt. Vi är fortfarande en trio. Det är meningen att vi ska hålla ihop.

Och deras ord bör göra mig något gladare.

Men när jag står där framför badrumsspegeln och vrider och vänder på kroppen för att få en bättre vinkel, kan jag inte riktigt se mig själv ha ett leende på läpparna ikväll. Festen börjar om bara några timmar, och det är inte förrän nu jag prövar dräkten Lena gav mig.

Som hon förutspådde är den något för stor om brösten, vilket jag även löste tack vara hennes råd. Push-upen är lite obekväm, men hey, den får mina bröst att se större ut och klänningen att sitta på plats. Det är ju alltid någonting.

Dressen får mig att se ut som en sjuksköterska som bär på tok för lite kläder och har blivit nerblodad av en döende patiens tidigare. Eftersom det åtminstone är hundra grader kallt utomhus har jag lagt till svarta tights som i och för sig fortfarande är tunna. Jag kommer frysa ihjäl i dem, men de passar åtminstone det mörka halloweentemat.

Håret är inte färdigt ännu, och medan jag drar fingrarna genom stråna för att försöka komma på vilken frisyr jag ska ha öppnas badrumsdörren. Jag hoppar till och drar efter andan. Färgen försvinner ur ansiktet, men kommer rusande tillbaka igen då jag får syn på Anton. Lättnaden väller över mig.

"Och var i helvete har du hållit hus?" utbrister jag, sätter händerna på höfterna och glömmer för en stund att jag är dränkt i teaterblod. "Du har varit borta två kvällar i rad och nu när jag kom hem efter skolan var du inte ens i källaren."

Han stirrar på mig. Eller ja, snarare min kostym. Vilket inte är så konstigt. Jag har glömt att nämna att halloweenfesten äger rum ikväll. Faktum är att jag har velat prata om den med honom. Flera gånger. Men har inte hittat det rätta tillfället. Han har ju för fan inte varit här.

"Vänta, du behöver inte svara på det." fortsätter jag och vänder ansiktet mot spegeln igen. "Jag vet att du varit och jobbat. Det är bara... Det har varit rätt tomt utan dig."

Han lägger knappt märke till de sista orden.

"Varför är du klädd sådär?" undrar han och lutar mig med korsade armar mot dörröppningen. "Har du rånat ett sjukhus och mördat deras personal?"