Släpp aldrig taget

Ett avtal med djävulen [30]

Dagens låt: Ingen because jag måste använda mitt 4G och kan inte slösa på det ännu mer bara för att leta upp en bra låt. (sorry xD)

Trevlig läsning!😘❤

***

Det är som en hel evighet går. Tiden blir långsammare. Rinner i takt med mina förvirrade känslor. Läpparna känns bortdomnade och tårarna som hotat i ögonen drar sig undan, gör plats lycka.

Först misstänker jag att det är något fel på glasögonen. Vi köpte dem för snart ett år sedan och vem vet vad för konstiga saker det kan visa om det blir för gammalt.

Nja, inte riktigt så tänker jag. Tro det eller ej, men jag är smart nog att veta att glas inte fungerar så. Dessutom är ett år inte alls mycket för ett par glasögonen.

Ändå trycker jag upp dem en bit. Nästan så det gör ont mot näsan. Och blinkar ett par gånger med ögonen.

Jo, det är Anton.

Bänken står kanske tio meter ifrån utgången. Bakom den växer buskar med svarta bär och gräsgröna löv vars skugga ger vem som än sitter där skydd mot solen i ryggen. Däremot hindrar det inte strålarna att få hans blick att glimta till något extra.

Han tittar fortfarande på mig. Som om han förväntat att jag skulle komma hit precis nu. Jag tar ett djupt andetag. Nervositet växer i magen tillsammans med lyckan.

Kom igen, Sara. Det här klarar du.

Alla möjliga tänkbara saker jag kan säga far genom huvudet när benen äntligen rör sig mot honom. Den här gången är jag fast besluten om att säga det rätta. Att faktiskt tänka innan orden hoppar ur munnen på mig.

Först vill jag skälla ut honom. Få honom att förstå hur ensam och orolig jag varit. Han bara stack, utan ett riktigt hejdå.

Men självklart är det ingen bra idé. Särskilt inte med tanke på vad som hände förra gången jag blev arg på honom. Nej, det måste gå på ett smidigare sätt.

Min nästa tanke är därför att springa fram och ge honom den största kramen i människans historia. Luta huvudet mot hans axel och andas in doften. Få känna honom mot mig.

Däremot är det som vi inte setts på flera år, och att en kram skulle vara opassande och för nära inpå. Jag är dessutom för arg för att ge honom en kram.

Det min lilla hjärna kommer fram till på en millisekund är att jag varken kan skälla ut eller omfamna honom. Neutral är det bästa. Och sen får vi se vart det leder.

Han sitter på bänkens ryggstöd och har fötterna istället på plankan, där man egentligen ska sitta. Händerna vilar över knäna. Det får honom att se ovanligt avslappnad ut. Ändå hänger det små påsar under hans ögon. Huden är något blek. Han har aldrig sett så utsliten och trött ut. Inte ens natten vi träffades.

Jag kommer fram till honom.

"Hej." Det är allt jag säger. Den mentala biten över att lista ut vad jag skulle säga resulterade istället med att jag gjorde en simpel hälsning.

Döda mig.

Antons bruna, varma ögon möter mina. Han fortsätter le, men på närmre håll lägger jag märke till hans darrande händer. Nervositet.

"Hej." svarar han simpelt och sväljer.

Jag håller på att tjuta av glädje. Istället sansar jag de hoppande känslorna och slår mig ned på bänken. Bredvid honom, men inte alltför nära.

Vinden fläktar mot våra ansikten. Påminner om en skön sommarbris mitt i hösten. Anton sväljer ännu en gång. Biter sig i läppen. Det ser ut som han också grubblar på vad han ska ta sig till.