Släpp aldrig taget

Pengarna, och kanske en kyss [32]

Jag blev sjuk på eftermiddagen men sen POOFF så gick det över på kvällen??? Liksom, dafuq varför bli sjuk i bara 5 timmar. WHAT'S THE POINT??!!

Trevlig läsning!

***

Huset står alldeles tomt. Välkomnar mig med den bekanta tystnaden, förutom väggarnas låga knarrande och det vaga susandet från den blåsande vinden.

Novembervädret märks även inomhus, och jag önskar redan det kunde bli vår och sommar. Jag avskyr både hösten och vintern, i alla fall ikväll då kylan tycks tränga sig in i varje liten vrå. Även in genom golvet.

Mina ögon hittar klockan på köksväggen. Fem över fyra. Jag trycker undan irritationen och fokuserar istället på nästa mattetal. Det är en bra distraktion. Håller mig borta från att tänka för mycket på pengarna inne i mitt rum.

När sista lektionen var slut bokstavligen störtade jag hem så fort som bara var möjligt. Och direkt då jag var inne på mitt rum bar jag ner tvätt, bäddade sängen och ställde iordning skolböckerna så de inte låg utspridda på skrivbordet. Jag till och med putsade mina glasögon två gånger, för att vara säker på att de var extra rena.

Det känns som Anton inte varit här på ett helt år, och jag vill att allt ska vara så pass perfekt som det bara kan. Vilket är ovanligt då jag i andra fall inte bryr mig om hur huset ser ut.

Jag fortsätter räkna mattetalen framför mig. Klockan blir kvart över fyra. Siffrorna på pappret fungerar mindre och mindre som distraktion. Slutligen kan jag inte hjälpa att undra om han egentligen tänker dyka upp. Tänk om han ändrat sig? Det skulle inte vara första gången. Och vi bestämde ju att han skulle vara här fyra.

Med en stor oro gnagande i bröstet lägger jag ner pennan på bordet. Varför är han inte här?

Det tomma huset känns mycket större än vad de någonsin varit. Alldeles ensamt. Tankarna vandrar till Erik och Lena. De var båda två gladare än någonsin imorse. De hade varandra.

De kysstes som de gällde livet, och jag kan inte hjälpa att undra vad som skulle hända om mina läppar mötte Antons igen.

Minnesbilder från förra gången blixtrar till i ansiktet. Hans läppar, hans händer och hur hans kropp pressats mot min. Ansiktet hettar. Det känns som för väldigt länge sedan.

Kanske ska jag kyssa honom igen ikväll? Tanken gör mig så nervös att fingrarna darrar.

Däremot slutar de genast att skaka då knackningar helt utan förvarning hörs på ytterdörren. Jag vänder upp blicken från pappret. En aning skrämd av det plötsliga ljudet reser jag mig upp från stolen.

Äntligen. Klockan har redan hunnit bli tjugo över fyra.

Jag blir så pass ivrig att mina ben snudd på ramlar ihop på varandra. Och jag är nära att snubbla på tröskeln. Mina kliv är snabba och inom några sekunder står jag vid dörren.

Jag öppnar den.

Till skillnad från förra gången Anton knackat på min dörr ser han inte alls lika skör och nervös ut. Antagligen döljer han det bakom sin lugna min och hur han nonchalant höjer på ena ögonbrynet när han får syn på mig.

"Du är sen." konstaterar jag med en bestämt röst och sätter händerna på höfterna. "Jag sade fyra."

"Faktiskt," börjar han och kliver rakt förbi mig in i hallen. "så sa du runt fyra. Därför är jag inte försenad."

"Vilken idiot som helst vet att om man säger runt fyra menar man egentligen prick fyra."

Han skrattar till. "Det är bara du som har den uppfattningen Sara."