Släpp aldrig taget

Distraktion [29]

Dagens låt: Carousel - Melanie Martinez

Because jag vill att hon ska släppa sitt andra album snart:(

Trevlig läsning!

***

Att vara ensam har sina fördelar. Jag slipper höra mina föräldrars prat som bara handlar om de själva, och inte heller behöver jag lyssna på Lenas gnäll om en läxa hon inte gjort "tillräckligt bra". Jag behöver inte ta hänsyn till någon annan än mig själv.

Ändå är det som universum vill plåga mig allt mer, och fördelarna är inte till någon direkt tröst. Min blick letar sig över matsalens bord. Det sitter elever och lärare utspridda överallt, men alla sitter åtminstone bredvid någon. Jag kan inte se någon själ som satt sig ensam i ett hörn. Ingen alls.

Snart hittar jag Erik och Lena. De sitter vid ett bord en bit bort. Samtalet de har kan inte vara särskilt roligt med tanke på att ingen av dem ler eller skrattar. Istället har de allvarliga miner fastklistrade i ansiktena.

Eriks mun rör sig hastigt och Lena skakar på huvudet. Ingen av dem har rört maten på tallrikarna. Hon har en tom blick i sina förr gnistrande ögon.

Jag sväljer och letar efter en annan plats. De har nog att prata om. Det sista de behöver är att jag kommer dit och stör i ett så pass viktigt samtal. Dessutom börjar jag bli van nu. Trots allt har det gått en vecka.

En vecka och en helg sedan Anton gav sig av.

Nej. Bort med hans namn ur tankarna. Jag tar ett djupt andetag. Fokuserar på det jag kom hit för: att äta den här brända biten som skolan ens vågar kalla för fiskpinne och gå till nästa lektion. Enkelt.

Det står ett tomt bord längst bort i det stora rummet. Mina ben dras automatiskt dit. Anton, Anton, Anton. Vart är du? Det kanske är dumt att gå igenom matsalen med darrande händer och osäkra steg, men han får mig alldeles ur balans. Ändå är han inte ens här och kommer antagligen aldrig dyka upp igen.

Det skär till i bröstet. Jag ignorerar smärtan i hjärtat och sätter mig ner på stolen. Tre tomma stolar står vid samma bord. Jag studerar dem. En i taget med en grimas. Ungefär som de vore mina värsta fiender.

Dock är det inte förrän något annat fångar min uppmärksamhet som jag inser att ett par tomma stolar inte är något jämfört med den person som jag just nu avskyr mest.

Daniel befinner sig bortom matsalen, mot den ena väggen. Och som vanligt betraktar han mig djupgående. Det är nästan så jag börjar tro att han ser mig som en film. Varför skulle han annars hålla ögonen på mig vart jag än går? Han är som en jävla övervakningskamera.

Till skillnad från de andra gångerna låter jag bli att få ögonkontakt. Han kom in i mitt liv i samband med Anton. Om jag ska kunna gå vidare måste jag behandla allt som påminner om honom som luft, även Daniel. Dessutom är det lika bra. Han är en idiot och är den sista jag vill träffa just nu.

Det tunna, ändå överlägsna flinet på hans läppar provocerar mer än något annat. Varför känns det som allt det här är hans fel? Som om han kontrollerat mitt och Antons öden. Det gör han inte, men ändå kan jag inte stöta undan den gnagande känslan av att han vet något väldigt viktigt.

Under hela lunchen fortsätter hans brännande ögon vara fästa vid mig. Jag tappar aptiten ganska snart och funderar på att gå ut på skolgården istället. Trädens kronor är i alla möjliga färger just nu, och trots allt är det ju det jag söker i mitt liv. Färg.

Tyvärr hinner jag inte så mycket som resa mig upp förrän någon frågar om platsen mitt emot är ledig. Jag tittar upp. Till min förvåning står Kristina där. Min mattelärare.