Släpp aldrig taget

Hans lek [11]

Okej, när jag skrev det här kapitlet råkade jag skriva Ashton istället för Anton, och David istället för Daniel. Förhoppningsvis försvann de misstagen under redigeringen. Om ni ser något misstag så tveka inte att säga till!

Trevlig läsning!

***

Well, min mystiska källarkompis syns inte till någonstans. Han är borta. Precis som förra gången går det dagar utan ett spår. Ibland får jag för mig att han väntar utanför skolan, eller att han befinner sig i huset. Självklart är det en lögn. Jag lurar mig själv.

Men det finns en sak som är olik förra gången: Jag tror på det faktum att han kommer tillbaka. Vi pratade inte länge på cafét. Inte heller pratade vi särskilt mycket på vägen hem. Däremot kändes det som något mellan oss förändrades. Som om spänningen släppte. Jag fick till och med Anton att le.

Påtal om det, får jag påpeka att han har ett väldigt fint leende? Det är inte för att tänderna är bländande vita, eller för han ler på ett ironiskt sätt, men han ler som han menar det. Som om han har två leenden: Ett fejkat för att verka tuff, och ett som inte visar sig särskilt ofta. När det väl visar sig kan det skina upp vad som helst. Seriöst, det leendet skulle kunna få byta ut solen.

Okej, kanske inte. Herregud, jag börjar låta som Lena.

Morgonen efter jag fick reda på att det hotar ett F i matematik gick inte riktigt till som jag tänkt mig. Jag förväntade mig en utskällning av mamma och pappa. Att de skulle se på mig med de där dömande ögonen, skaka på huvudet och säga åt mig att genast plugga igenom hela jävla matteboken.

Inte för att de bryr sig, men för att de inte orkar ta tag i mitt liv. Det kan låta själviskt av mig, och som att jag bara klagar, men det är så det har varit så länge jag kan minnas.

Dock hände det ingenting. Mamma nämnde att de fått veta att jag har F-varning och bör ta igen. Det var det enda hon sa. Inget mer. Inte ens en arg blick. När hon sade detta tittade hon inte ens på mig utan gjorde iordning en kopp te åt sig själv. Hela tiden såg jag på påsen som låg i koppen och färgade vattnet i en mörkare färg. Jag klarade inte av att se på henne när hon inte gjorde det.

De brydde sig alltså inte ens tillräckligt mycket för att hjälpa mig. Och ska jag vara ärlig? Det sårade ännu mer.

Det har gått en vecka. Idag är det dags att gå på stödmatten som jag verkligen har noll lust att dyka upp på. Fast vad har jag för val? Att bli underkänd i ett av skolans grundämnen? Aldrig. Till och med jag förstår att jag åtminstone måste försöka ställa allt till rätta först.

Och ni kan ana hur förvånad jag blir när en bekant person sitter i bakre delen av klassrummet. En person som jag inte pratat med på länge, men som inte verkar sugen på att lämna mig ifred.

Daniel.

Um, vad i helvete gör han här? Detta är en extrakurs för de som går i ettan. Och jag då. Daniel går i årskurs två, och dessutom i en naturklass. Det finns inte en chans att han är här för han bara råkar vara dålig på matte.

Kristina har inte kommit ännu, vår lärare. Och än så länge sitter några ettor längst fram i klassen och pratar lite diskret om halloweendansen. Som förresten varken Erik eller Lena vågat ta upp än. Visserligen pratar Lena om den hela tiden, men inte om vem hon ska gå med. Jag höjer på hakan en aning och sätter mig i mitten. Ignorerar Daniel längst bak, klädd i en svart munkjacka som han ser ut att vilja gömma sig i.

Fel, det är det sista han vill. Trots att jag försöker behandla honom som luft kan jag inte låta bli att lägga märke till det sneda flinet på hans läppar. När jag sätter mig på stolen och tar fram matteböckerna ur väskan har jag hans blick i nacken hela tiden.