Släpp aldrig taget

Caramel cheesecake [08]

Två ord: Fucking hell

Det beskriver bokstavligen mitt humör just nu. Lektionen har knappt börjat men jag vill inget hellre än ut härifrån. Mötet med Anton fick mig på helt andra tankar. Han är här. I skolan. Just nu. Och jag är fast på en dum lektion som ärligt talat inte är så viktigt.

Det är eget arbete där vi får chansen att jobba med de uppgifter vi ligger en aning efter i. Lena och Erik sitter vid bänken framför mig. De pratar lågmält om en fråga ur psykologiboken. Lena försöker förklara för honom skillnaden mellan det humanistiska - och det kognitiva perspektivet. Hela hans uttryck påminner om ett jävla frågetecken, men en del av mig undrar om han inte spelar dum för att få hennes hjälp. Det skulle ärligt talat vara rätt gulligt.

Ibland känns det som jag lever i en bubbla. Jag kan se allting som händer rumt om mig. Betraktar händelserna. Men händelserna handlar aldrig om mig. Jag råkar bara passera förbi när det väl sker. Just nu kastar Erik några diskreta blickar mot Lena när hon försöker förklara psykologin för honom. Det han inte vet är att hon gör likadant när han själv tittar bort.

När jag är djupt försjunken i tankarna och betraktar mina två vänner är det någon som knackar på min axel. Jag blinkar till och vrider på ansiktet. Vår mentor, som även är vår lärare i svenska tittar fundersamt mot mig och därefter på min alldeles tomma bänk.

Tony, som han heter, är känd bland skolans elever för att inte göra särskilt mycket väsen av sig. Om en någon missköter sig är inte direkt han den första som ringer hem till föräldrarna. Snarare tvärtom. Han låter alla sköta sitt. Om en elev inte lyssnar på lektionen är det hens problem, inte hans.

Ändå tror jag ett tag att han ska påpeka att jag inte har några böcker med mig - vilket jag bör ha med tanke på att det är eget arbete. Jag känner bara inte för att jobba med någonting idag. Koncentrationen är som bortblåst.

Istället står han kvar vid min bänk utan ett ord. Han är säkert över femtio år och har börjat bli skallig på toppen av huvudet. Erik misstänker starkt att han egentligen använder löshår. Lena tror dessutom att han både snusar och röker. Det går att lista ut både på lukten och i vilket skick hans tänder är.

"Sara," säger han i en viskning för att inte störa resten av mina klasskamrater. "jag fick just ett mejl från din mattelärare. Hon vill träffa dig i sitt rum och frågade mig om jag kunde skicka upp dig. Det skulle bara ta några minuter."

En sten sjunker från halsen hela vägen ner till bröstet. Matteläraren? Herregud, räcker det inte med att jag måste träffa henne under lektionerna? Nu måste jag se henne på andras lektioner också. Det är det sista jag vill.

"Vadå? Nu?" frågar jag en aning för högt. Erik och Lena tittar upp från sina platser.

En djup suck hörs ifrån Tony. Tydligen gillar han inte att behöva tjafsa, trots att jag inte ens börjat.

"Men jag kan inte." fortsätter jag. "Jag har massor av arbeten att göra och-"

Jag avbryter mig själv när jag ser hans skeptiska blick. Visst, han kanske inte säger någonting om man inte arbetar, men visst kan han ge en den där misstrogna blicken. Det går upp för mig att jag inte har så mycket val. Vad än matteläraren vill kan jag inte slinka undan det.

Därför reser jag mig upp, himlar med ögonen och beger mig med snabba steg ut ur klassrummet. Jag bryr mig inte ens om att säga hejdå till mina vänner. Det är som den enda gången då jag inte är på dåligt humör är när jag träffar Anton.

Ett tag funderar jag på att leta på honom istället. Han bör vara och prata med Daniel nu och bara jag tittar på schemat igen kan jag leta upp dem. Dock vill jag inte verka som en stalker som följer efter honom hela tiden.