Släpp aldrig taget

Han kan älska [38]

Dagens låt: Saturn - Sleeping at last

Sara tog hand om Anton när han behövde bli älskad. Anton gav Saras liv färg och mening. Den här låten påminner om deras relation<3

Trevlig läsning!

***

Solen värmer mitt ansikte genom fönstret. Jag ler en aning och tittar ut. Ser på när världen åker förbi, när den glittrande snön snudd på bländar mig. Det är någonting vackert med vintern. Det finns en slags konst i hur snön långsamt faller, och hur landskapet tycks förändras. Det hintar om en ny början, en bättre början där allt som var dött under hösten kommer vakna upp mot våren igen.

En bättre början. Jag ler bredare. Det låter bra.

Hjärtat dunkar hårt i bröstet ju längre bort bussen tar mig, och när den väl stannar vid en stor station kliver jag på en liten mindre buss med ett fåtal passagerare. Kanske är det här vad Anton behöver. Ett litet ställe utan mycket folk. Han får en chans att börja om på nytt. Och kanske denna gång kommer livet vara snällare mot honom.

Efter att ha tagit mig igenom säkert tre av All time lows album och somnat till några klassiska låtar från disney ringer alarmet på mobilen, som jag med flit satt på i fall jag skulle glömma bort när jag ska gå av. Jag sneglar mot skärmen som visar nästa hållplats och försöker därefter ta reda på exakt var jag är någonstans. Snart framme, om man utgår från Antons halvdana försök att beskriva vägen.

Missförstå mig inte, han gjorde säkert sitt bästa men eftersom han knappt vet namnen på alla busshållplatser slutar det med att jag googlar. Hans beskrivning av "du är snart framme efter en väldigt tvär kurva till vänster" är inte till mycket nytta.

Jag trycker på stoppknappen i samma sekund som busshållplatsens namn visas på skärmen och ställer mig sedan upp. Grimaserar när tanken på att jag måste ut i kylan igen slår mig. Flingorna faller lätt från himlen. Blotta synen av det får mig att vilja åka hem igen.  Ja, vintern är vacker, men inte när man måste vara ute i den. Men så kommer jag ihåg Anton, och hans familj. Ärligt talat skulle jag kunna gå igenom en snöstorm för deras skull.

"Ursäkta." En röst från sätet vid det andra fönstret fångar min uppmärksamhet. Jag tittar dit och möts av en person med ett snett leende på sina rödmålade läppar. Hon drar undan en mörkbrun hårlock från ansiktet och sätter den bakom örat.

"Du tappade den här." säger hon och räcker mig min gråa fingervante som jag måste tappat när jag reste mig upp. Tacksam över att någon var snäll nog att uppmärksamma det tar jag emot den.

"Tack." Jag besvarar hennes leende och ska börja gå mot utgången samtidigt som jag möter hennes ögon. Hon blinkar bort några tårar.

"Hey, är allt okej?" frågar jag den främmande tjejen. Hon är säkert i min ålder, men på grund av det markerade sminket runt ögonen ser hon äldre ut.

Ärlig talat förväntar jag mig att hon ska nicka och sedan titta bort. Att jag kan fortsätta fram i bussen, ställa mig vid utgången och gå av. Det är så de flesta handskas med främlingar.

Men nej, det händer inte. Istället nickar hon mot mitt linne som avslöjas tack vare den öppnade jackan. Det är Green Day-linnet som jag vägrat släppa taget om efter Anton sade att jag såg snygg ut i den. Det är bara ett plagg, och jag vet att det är löjligt men jag var bara tvungen att ha den idag. Han tycker om den. Mycket.

Kanske på grund av det faktum att det är ett linne som visar extremt mycket hud, eller för den har en sliten look. Vad den än är får den Anton att rodna lite extra, och därför har jag på mig den. Däremot är det svinkallt under jackan.  Hoodien i min väska kommer som en räddande ängel.