Släpp aldrig taget

"Jag måste få träffa dig" [31]

Trevlig läsning!

***

Mamma och pappa lämnar sällan staden. De hittar på egna äventyr nere i centrum eller på stranden med sina promenader. Så länge de två har varandra skulle de kunna trivas att sitta ute i trädgården en hel natt. De skulle antagligen prata om stjärnorna, eller knulla varandra bakom en rosenbuske. Vad än de föredrar just då.

Därför blir jag förvånad över att de ska åka bort långt härifrån i helgen. Tydligen skulle två av pappas jobbarkompisar gå på en spaweekend som har kostat en hel förmögenhet. Tyvärr hade den ena blivit drabbad av magsjukan, och då tyckte de båda att det var lika bra att några andra gjorde resan.

Därför står nu pappa och väljer kläder från garderoben. Valet står mellan en ljus eller en mörk skjorta. Han håller upp plaggen framför sig. En av dem ska ner i den redan överfulla resväskan på sängen.

Jag sitter på en stol borta i rummet och betraktar honom. Mamma är ute i vardagsrummet och målar naglarna i en ljusrosa färg. Nynnar för sig själv.

"Pappa. Måste ni åka?"

Det är egentligen lönlöst att fråga. Sedan när har de någonsin lyssnat på mig? Det känns nästan patetiskt att fortfarande hoppas på att de ska ändra sig. Det kommer aldrig hända. Det vet jag ju redan.

Han väljer att ta med den ljusa skjortan och viker sedan varsamt ihop den.

"Vi blir inte borta länge. Vi kommer hem på söndag kväll. Om du vill kan du ta hit några vänner över helgen?"

Vilka då? Vill jag fråga, men håller istället tyst. Erik och Lena har hört av sig via telefonen ibland. I alla fall Lena som hela tiden oroar sig. Hon vill alltid försäkra sig om att jag inte dör av tristess. Antagligen har hon dåligt samvete över att ha lämnat mig dessa veckor. Och även om jag förstår varför de gjorde det, vill jag ändå att hon ska ha det där dåliga samvetet. I alla fall en viss grad.

Till skillnad från alla de gånger innan då jag envist fortsatt be mamma och pappa att stanna, reser jag mig bara upp från stolen och går bort till mitt eget rum. Mamma lyfter inte ens blicken från sina färgglada naglar när jag går förbi. Hon är fullt upptagen med att föreställa sig hur romantiskt spaet de ska till kommer vara.

Väl inne i rummet kastar jag mig ner på sängen med en djup suck. Sedan tar jag upp telefonen och letar fram Antons nummer. Klockan är precis efter fem. Han kan börja jobba vilken minut som helst, och därför kan jag inte vänta längre.

Alla de här timmarna har jag gått och försökt lista ut vad jag kan säga till honom. Vad de mest lämpliga orden kan vara. Och med tanke på att min oanvända hjärna inte direkt är en mästare på att tänka igenom saker och ting utan att få kortslutning, tog det en bra stund.

Till min stora lättnad går det bara två toner innan Anton svarar.

"Sara? Är allt okej?"

Jag kan inte hjälpa att notera oron i hans röst. "Ja, varför skulle det inte vara det?"

Det hörs en suck av lättnad på andra sidan telefonen. Jag pillar nervöst på snörena i min collegetröja. Biter mig i läppen. Om jag säger att jag har pengarna nu kommer han antingen inte tro mig, eller hitta på en ursäkt till att inte ta emot dem.

"Du... Du brukar bara inte ringa det här numret." säger han tillslut. "Jag trodde att eftersom du gjorde det måste det vara viktigt."

"Tja, du brukar inte direkt svara." mumlar jag, men skrattar till för att inte låta alltför uppkäftig. "Och jo förresten, det är viktigt."