Släpp aldrig taget

"Du kan få bo här" [19]

Dagens låt: Last young renegade – All time low

Låten kom ut igår och jag gråter för de är ett av mina favoritband. DEN ÄR SÅ BRA OCH TEXTEN ÄR PERFEKT OCH JAG ÄR IN LOVE

Trevlig läsning!

***

Älskar.

Ordet klistrar sig fast i huvudet. Vad betyder det egentligen? Hur kan man veta att det man känner för någon annan är äkta eller inte? För när de orden lämnar Antons läppar, tror jag honom inte. Jag tror honom inte alls. Hur kan han ens säga så om mannen som tog hans syskon ifrån honom, stal hans barndom och misshandlade honom mer gånger än jag vågar föreställa mig.

Älskar.

Han kan inte älska sin pappa. Inte efter vad han gjort.

Men trots det säger jag ingenting. För ärligt talat? Jag är för chockad för att forma de rätta orden. Istället låter jag ännu en glasbit falla ner på porslinstallriken. Försäkrar om att det är den sista. Efter det harklar sig Anton och den uttryckslösa masken försvinner äntligen. Han frågar om han får låna datorn.

Först förstår jag inte alls vad han ska ha den till, men efter att precis ha hört hans livshistoria vill jag inte bråka. Jag vågar knappt prata. Medan jag hämtar laptoppen från mitt rum tänker jag över hans berättelse igen. Illamåendet kommer tillbaka. Viljan att ringa polisen och sjukhuset bubblar inombords.

Det visar sig snart vad han skulle ha datorn till. Han tar upp en liten lapp från jeansjackan som vi nu lyckats ta av helt och hållet. Den hänger på stolen, nedfläckad av torkat blod. En rysning går längs ryggen.

Anton verkar en aning ovan över hur han ens ska kunna få upp Google. Inte fullt okunnig dock, vilket gör så jag lämnar honom ifred. Medan han knappar in vad som jag förstått är mammas adress gör jag iordning varsin varm kopp te till oss båda.

"Adressen finns inte." säger han plötsligt. Jag vänder mig om från diskbänken och får se honom stirra stint på skärmen.

"Vad menar du?"

"Adressen. Den finns inte. Eller ja, den finns men det står inte till vem den tillhör." Han tar ett djupt andetag. Armen darrar fortfarande.

Jag sätter mig ned igen, glömmer totalt bort tevattnet som ännu inte har satts på för att börja koka än. Mina ögon dras automatiskt mot skärmen. Han har fått upp exakt vart adressen ligger någonstans, och platsen förvånar mig.

"Australien?" frågar jag i samma stund som jag läser orden i det vänstra hörnet. "Har hon flyttat till Australien?"

"Ser ut som det..." Anton ser trött ut igen. Axlarna sjunker ihop. "Hon måste ha spenderat månader med att spara pengar. År, med tanke på att pappa aldrig märkte något. Jag menar... en del av mig misstänkte att hon hade lämnat landet. Jag trodde på det. Men samtidigt... samtidigt var jag verkligen inte beredd på det."

"Men Australien." upprepar jag och försöker förstå hur hon kunde lämna Anton och bara... sticka så långt bort. Så många mil. Utan ett ord. Visserligen är pappan boven här, men hon har övergett sin egen son. Lämnat honom till sitt öde.

"Jag antar att hon verkligen ville komma bort från honom." Orden är så tysta att de knappts hörs. Det är som han själv försöker tänka ut en bra förklaring för att bortse från det uppenbara:

Hon har övergett honom.

"Och det måste vara hennes adress." fortsätter han. "Det är ju hennes handstil. Jag känner igen den vart jag än går och-"