Släpp aldrig taget

"Du gillar honom" [21]

Dagens låt: Höga klackar (akustisk) - Mares

Trevlig läsning<3

***

Oftast när man har en plan är den lättare sagd än gjord. Det finns alltid någonting som går snett och ändrar på planerna. Inte mycket, kanske, men tillräckligt för att störa tillvaron. Det var väldigt lätt att erbjuda Anton att stanna i lägenheten. På mindre än tolv timmar hade vi kommit fram till ett gemensamt svar.

Och en del av mig var rädd att det var en självuppfyllande profetia. Att det skulle vara lätt att föreslå men omöjligt att ta sig igenom, men faktum är att det jag sa till Anton tidigare var rätt. Mina föräldrar skulle inte märka någonting.

Den första natten var svårast. Vi hade hela eftermiddagen att förbereda och se till att värmen var på. Jag flyttade undan kartonger och onödiga möbler medan Anton bäddade åt sig själv i soffan. Ytterdörren i källaren såg vi till vara upplåst av säkerhetsrisk.

Vi försökte göra rummet så pass hemtrevligt som möjligt. Eller snarare jag försökte det. Anton nämnde gång på gång att ljusen ställda på det gamla skrivbordet bara var onödigt, och alla filtar kunde han omöjligt behöva. Han sade att han inte förtjänade allt det här. Jag tog ner några oanvända lådor från mitt eget rum och gav dem till honom. Vissa var gjorde av metall och andra av plast eller kartong.

Allt han äger hämtade han hos Fanny, vilket inte var särskilt mycket. Det mesta bestod bara kläder och hygienprodukter. Han gjorde detta under den tid jag spenderade i skolan, och när jag kom tillbaka på kvällen hade han redan lagt ner allting i lådorna han fick av mig. Han hade även tagit flyttkartongerna och möblerat om i dem för att kunna ta en eller två till sig själv.

Det stod en oanvänd klädhylla från längst in i källaren. Precis som med soffan har pappa inte tagit sig tiden att slänga den. Allt som står i källaren är egentligen bara skräp. I den gamla hyllan lade Anton sina plagg.

Om mina föräldrar skulle av en ren slump komma ner dit igen såg vi till att inte möblera om för mycket. Bara tillräckligt för att han ska kunna trivas. För att det ska kännas som ett riktigt hem och inte en trist källare.

När jag skulle gå och lägga mig den kvällen var jag hundra procent säker på att mina föräldrar skulle hitta en främmande pojke och sända polisen efter honom. Jag fick nästan impulsen av att gå raka vägen ner till honom och se till att han var okej. Dock skulle det innebära att vi skulle kunna blivit upptäckta, och därför låg jag kvar. Försökte få sömn.

Och efter det rullade allt på som vanligt. Mina föräldrar var borta vissa kvällar och hemma andra. Jag vaknade före alarmet och som vanligt var Anton alltid vaken. Vi pratade en stund om allt möjligt. Oftast om saker som han nästan aldrig hört talas om. Jag försökte förklara varför Twilight inte är en bra bok men en fin film, varav han inte förstod någonting. Han visste att många älskade både böckerna och filmerna för några år sedan, och att det "handlade om några vampyrer... eller hur?"

Ju mer vi pratar desto mer inser jag hur isolerad hans pappa låtit honom vara. Nästan som ett fängelse i sitt eget hem. Han har missat så mycket i sin barndom. Disneydags, Hannah Montana och fucking Bollibompa på barnkanalen. Jag försökte till och med hitta några gamla youtubeklipp av Rasten som han faktiskt tyckte var rätt roliga. Det fick honom att skratta sådär underbart igen. För varje gång jag hörde honom bli så glad desto mer besluten blev jag om att höra det igen.

Antons sår läker bit för bit. Det går långsamt såklart, och jag uppmuntrar honom flera gånger att åka till sjukhuset. Eller åtminstone vårdcentralen. De skulle kunna ta en titt på honom. Men han skakar alltid på huvudet, menar att det är alldeles för riskabelt. Han vill inte att någon ska bli misstänksam.