Släpp aldrig taget

En tatuerad hundvalp [02]

Dagens låt: Wonderland - Sounds like harmony

Har gått och nynnat på den här låten hela morgonen❤

Trevlig läsning!

HAR EJ LÄST IGENOM DETTA KAPITEL NOGA ÄN. LEDSEN FÖR EVENTUELLA SLARVFEL

***

Det visar sig att efter det är han inte lika motsträvig. Kanske inser han att det inte finns något annat val, eller så väljer en liten del av honom att lita på mig. Vilket känns konstigt med tanke på att jag inte gör detsamma. Men vad det än beror på är jag tacksam att han väljer att berätta saker och ting.

"Eftersom att du envisas med att få veta det, så heter jag Anton."

Han ger ifrån sig en uppgiven suck, som han förlorat. Betyder det att han faktiskt talar sanning? Jag tänker efter en stund, med blicken intensivt riktad mot honom. Anton. Till skillnad från sist ser jag inget spår av tvekande, och han verkar besviken över att han tvingades säga det. Jag bestämmer mig för att tro på att det faktiskt är hans namn.

"Vad gör du här?" frågar jag med en skarp röst.

Han sitter avslappnad i stolen, men ser ändå ut att vara på sin vakt. Det tycks vara ett beteende som han knappt själv lägger märke till. Ungefär som om han alltid fått göra så. Min nyfikenhet sprider sig i hela kroppen och växer ända ut till fingertopparna. Men så tar jag ett djupt andetag och intalar mig själv att inte låta honom se det. Än.

"Jag letade efter ett gö-" Han avbryter sig själv och tittar rakt emot mig. "Lyssna, tjejen, jag håller inte saker och ting hemliga för att skydda mig själv mot polisen. Inte riktigt i alla fall. Som jag sa, ju mindre du vet desto bättre. Däremot kan jag säga att jag stötte på några som inte direkt är mina vänner. Jag var tvungen att komma bort från dem så fort som möjligt."

"Och hur gjorde du det?"

"Tja, er bakgård var bara en chansning. Sen fick jag syn på källardörren och som tur var hade ni inte låst den. Jag sprang in och fumlade runt ett tag i källarmörkret. Sen råkade jag välta ner lådorna, och tätt därefter kom du ner dit."

Jag blinkar till, tänker en stund. Mamma och pappa är alltid noga med att stänga ytterdörren, men dörren till källaren? Vi brukar inte använda den, vilket också betyder att vi nästan aldrig försäkrar oss om att den är låst. Hur kan vi vara så fullkomligt dumma?

Anton fortsätter linda om sin hand innan han försöker att knyta fast bandaget. Jag himlar med ögonen i tron om att han inte kommer klara det alldeles själv, men så stoppar han ena änden av förbandet mellan tänderna och lyckas fästa det runt handleden. Det finns inte en tvekan om att han är van.

"Såret då? Gav dina icke-vänner dig det? Var det därför du försökte gömma dig för dem?"

Han ler snett. Det är varken ett glatt eller sorgset leende. Bara ett som jag inte kan tolka, eller läsa för den delen.

"Inte direkt. Men det kunde lika gärna varit dem." svarar han och drar sin friska hand genom det blöta håret.

Det märks att han inte mer vill prata om det. Därför går jag vidare.

"Hur gammal är du?"

"Sjutton." Han tvekar. "Du då?"

"Också sjutton." svarar jag utan att ens ha tänkt igenom det. Men vad spelar det för roll nu? "Går du i något gymnasium?" frågar jag sedan. "Jag har aldrig sett dig i vår skola och-"

"Nej. Jag hoppade av efter nian."

Han svarar tvärt. För tvärt.

Det blir tyst. Jag har hundratals andra frågor, men vet inte var jag ska böra. Om jag ställer något okänsligt kanske han låter bli att tala om det. Samtidigt som jag bara kan hota om polisen vill jag kunna ha en vanlig konversation med honom. Hur sjukt det nu än låter. Men faktum är att han är det mest spännande som hänt mig, och den chansen vill jag inte kasta iväg hur som helst.