Släpp aldrig taget

Sanningen [26]

Dagens låt: Malibu – Miley Cyrus

Jag gråter. TITTA HUR GLAD HON ÄR I VIDEON! Hon förtjänar att må såhär bra hela tiden. Älskar henne❤ OCH DET FAKTUM ATT HON SKREV DEN HÄR TILL LIAM GÖR MIG SÅ EMOTIONELL!! OTP😭❤

Trevlig läsning!

***

Efter det är det lika bra att gå hem.

Eller nej, inte riktigt. Först sitter jag där i gräset och tycker synd om mig själv. Det är allt kyligare ju längre in på kvällen det blir. Fukten blöter ner både min klänning och mina tights, och vinden river i håret som den vore av vassa klor. Mascaran rinner också och på mindre än tio minuter har jag förstörd makeup som tog en timme att göra.

Till en början går Anton runt längre borta på gräsmattan och försöker hitta sina skor. Det är en lustig syn som bör ha fått mig att le. Istället gjorde det bara ännu ondare. Han letade, och letade, och letade. Fast besluten om att hitta dem, trots att han hade så bråttom härifrån. Antagligen för de är hans enda par.

Han vinglar fram och tillbaka. En aning snurrig efter hur mycket han druckit. Då och då tar han fram mobilen och svarar på någonting. Jag tänker på alla de meddelandena han fick. Vad är det som är så speciellt med den telefonen egentligen? Och vem kan det ha varit? Han känner bara Fanny förutom sin egen familj, och varför skulle hon ta kontakt nu? Dessutom verkade det rätt bråttom.

Och det han sa: "Jag är sen..."

Till vadå? Hur kan han vara sen till någonting? Möjligen till jobbet, men då skulle han väl inte ha druckit innan. Eller? Jag känner mig alldeles snurrig, yr. Tankarna är i en enda stor röra och hindrar mig från att placera ut dem i rätt ordning.

Slutligen hittar han skorna precis intill ett dike. Om han kastat lite längre hade de blivit dränkta av smuts och lerigt vatten. Jag ångrar att han inte gjorde det. Därefter försvinner han. Bort från gräset, bort från skolgården, och slutligen så lång bort att det inte går att se honom längre.

Efter det sitter jag kvar ytterligare en stund. Stirrar på stjärnhimlen som tycks flina åt mig. Ännu en tår faller ner i gräset. Det känns otroligt dumt att gråta, men han har fått mig att känna mig utnyttjad på något sätt. Som om mina känslor inte spelade någon roll överhuvudtaget. Han brydde sig inte. I så fall hade han inte lämnat mig efter jag nyss sagt att han redan förvirrade mig tillräckligt mycket.

Jag vill skrika ur min frustration, men än en gång kommer det inte ett ljud.

Det är då jag bestämmer mig för att gå hem.

Halloweenfesten är det ingen mening att gå till. Lena och Erik påminner mig bara om allt som gör ont. Dessutom vill jag inte stöta på Daniel igen. Han är den sista jag behöver just nu. Därför gör jag min väg hemåt i min tunna klädsel dränkt i teaterblod. Om det inte vore halloween hade folk nog stannat på vägen, frågat om jag behövde en hjälpande hand. Kanske är det precis vad jag behöver just nu.

Att gå hem tar en otroligt lång tid. Jag släpar fötterna efter mig, med klackskorna i händerna. Asfalten är hård mot fotsulorna, men på något sätt skönt. Som om det påminner mig om att jag faktiskt är här, och inte bara en död zombie som går runt och tycker synd om sig själv.

Och efter att jag väl satt in nyckeln i hålet och klivit in över tröskeln känns huset snudd på övergivet. Allt är nedsläckt, tyst och stilla. Det hörs till och med hur väggarna knarrar. En våg av nedstämdhet sköljer över mig igen. Det är klart Anton inte är här. Han har väl gått iväg och gjort gud vet vad. Förresten bryr jag mig inte. Inte alls.