Släpp aldrig taget

Två tatuerade kors [18]

Dagens låt: Break my heart – Hey Violet

JAG SKA SE DEM DEN 28 APRIL I STOCKHOLM HOLY SHIT. Är så taggad!

Trevlig läsning! (lite längre kapitel en vanligt)

***

"Jag är ledsen Sara, men det var din mammas idé. Hotellet låg ju precis bredvid restaurangen."

En liten ursäkt. Som vanligt. Jag är inte förvånad och det kommer jag aldrig bli heller. Egentligen förstår jag inte ens varför pappa försöker komma på en förklaring. När jag kom hem ifrån Antons – eller Fannys – lägenhet stod huset alldeles tomt.

Jag hade inte förväntat mig att mamma eller pappa skulle vara hemma från deras kväll ute än, och därför satte jag mig för att åtminstone försöka jobba på matten. Jag har fått F-varning och bör få undan den så snabbt som möjligt. Men ärligt talat? Jag bryr mig inte. Därför kändes tio minuters plugg som tio timmar, och jag gav upp rätt snart.

Efter att ha spenderat kvällen med att försöka övertala Lena att fråga Erik om att gå med henne på festen – Jepp, de har fortfarande inte frågat varandra – och tittat på gamla avsnitt av Svampbob fyrkant började jag undra var mina föräldrar höll hus egentligen.

Och när jag ringde pappa visade det sig att de ska spendera natten på ett hotell som inte ligger långt bort härifrån. Vem gör det egentligen? Vem checkar in på ett hotell i samma stad man bor i? Svar: Folk som gillar att slöa bort pengar på ingenting. Som mina föräldrar.

Dessutom är de nog trötta på att jag hela tiden bankar i väggen och skriker åt dem att hålla käften när de bestämmer sig för att ha "lite kul i sängen". Som sagt, inget barn ska behöva höra sina föräldrar ha sex. Det är värre än att trampa på en fucking legobit.

"Vet ni hur mycket pengar ni slösar när ni går på dejter varannan dag?" frågar jag pappa i telefonen och lutar mig bak mot stolsryggen, justerar mina glasögon. "Kan ni åtminstone inte försöka stanna hemma mer än en kväll irad?"

Pappa suckar och jag kan nästan se honom gnugga sig för pannan. Mamma står säkert mitt emot och tecknar åt honom att lägga på så de kan gå tillbaka till att göra gud vet vad. Jag ringde rätt sent. De är säkert redan uppe på hotellrummet.

"Jag ska prata med henne." försäkrar pappa mig, trots att det inte låter särskilt övertygande.

"Men när kommer ni hem? Imorgon? Om två dagar? En vecka?"

"Sara, försök vara lite seriös."

"Det är jag! Det är ni som-"

Rösten tonar långsamt bort då jag blir avbruten av ett lågt knackande på ytterdörren. Ljudet får mig nästan att ramla av stolen. Varken Erik eller Lena skulle komma över ikväll, men inte heller tror jag att det är någon av dem. Det kan det inte vara.

Jag sneglar mot fönstret utanför köksfönstret. "Vänta lite..." säger jag till pappa och tittar ut mot gården. Till en början är det alldeles becksvart. Det enda som lyser upp gatan är grannarnas hus och gatlamporna. Stjärnhimlen är täckt av mörka moln.

Som för att bekräfta mina aningar står en väl bekant person på den kalla stentrappan, precis framför dörren, och väntar på att den ska öppnas. Jag känner hjärtat hoppa över ett slag och ett stort leende bildas på läpparna. Plötsligt har ilskan runnit ut i sanden.

"Vet du vad pappa? Glöm det jag sa. Stanna så länge ni vill." Jag reser mig upp från köksstolen och börjar snudd på spurta mot hallen.

"Sara, är du säker på-"