Gamla minnen [07]

2.7K 165 92
                                    

Antons pov:

Här är jag. På den här dumma skolan i den här dumma korridoren med ett dumt uttryck i ansiktet.

Händerna darrar svagt. Hjärtat hoppar i bröstet som om detta är mina sista sekunder i livet. Löjligt, egentligen. Det är inte direkt att jag stannar här för alltid. Bara länge nog tills jag hittar Daniel.

Ändå får ljudet av andra elever mig att hoppa till och vilja gömma mig längst inne i ett hörn på en plats långt, långt borta. Krypa bort från min egen verklighet. Den jag kommer ifrån. Minnen från högstadietiden rör sig långsamt emot mig, men tillräckligt fort för att få andningen att stanna en stund.

Om jag inte hoppat av för två år sedan, om jag faktiskt fått som jag ville och börjat i en gyamnasielinje som jag planerat, hade jag inte ryst bara jag tänker tillbaka på skolan. Det är en sak som är säker. Tyvärr hade inte min pappa samma åsikter och det ledde snart till att jag fick sluta direkt efter nian. Det var som om han ville förstöra min framtid med flit.

Efter att ha gått in i skolan och undvikit så många elever som möjligt får jag plötsligt syn på Sara sittande i korridoren. Jag stannar tvärt, höjer på ögonbrynen. Egentligen ska jag ju inte bli så förvånad. Det finns bara ett gymnasium här. Det är störst chans att hon går i det. Men det känns ändå överraskande. Som om ödet gör allt för att få oss att träffas.

Bredvid henne sitter en lång och smal kille med den längsta snedluggen jag någonsin sett. Den räcker långt över ögonen. Nästan till nästippen. De båda betraktar mig. Killen med en viss skeptiskhet, och Sara bara gapar. Ett tag känner jag behovet av att gå fram till henne. Hon är det närmsta jag någonsin kommit en vän, även fast vi inte ens känner varandra. Det är en lustig känsla.

Hon justerar sina svarta, runda glasögon, som om hon inte riktigt kan tro att det är jag. Daniel, påminner tankarna, Du måste hitta Daniel. Och innan jag eller Sara börjar gå mot varandra har jag redan svängt vänster i närmaste korridorkorsning och försvunnit från hennes synfält.

Skolan är målad i vitt och gult, så som högstadiet på andra sidan staden. En våg av illamående sköljer över mig. Att vara i denna byggnad påminner alldeles för mycket om det förflutna. Om den tiden då mamma fortfarande bodde hemma. Då jag var livrädd att både lämna och vara i huset. Då jag isolerade mig själv på rummet för att slippa känna doften av sprit, för att slippa höra skriken. Men framför allt för att skydda mig själv från pappa.

En ilning går genom kroppen. Jag tvingar minnet långt bort. Bort i bakhuvudet och ber tyst att det stannar där. Jag har inte tid med ett nervsammanbrott just nu.

Det slår mig att jag inte har någon aning om var Daniel är eller hur jag ska hitta honom. Det finns dessutom en risk att han inte är här idag. Det skulle inte förvåna mig om han skolkar från majoriteten av alla lektioner.

Helvete också...

Hur ska jag hitta honom? Det är som en labyrint av elever överallt.

"Behöver du hjälp?"

Dubbelhelvete. Jag kniper ihop ögonen, känner igen den där allt för positiva rösten. Sara lägger en viss ton i orden. En ton som får henne att verka road av allting. Och trots jag vet att det bara är en fasad kan jag inte låta bli att le.

Jag vänder mig om. Möts av ett par gråblå ögon och ett varmt leende. Hon har dumpat killen hon satt bredvid nyss och kommit hit ensam.

"Har katten tagit din tunga?" frågar hon och ett skrattande läte flyr från hennes rosa läppar. "Vad gör du här egentligen? Har du bestämt dig för att börja på gymnasiet trots allt?"

Släpp aldrig taget Dove le storie prendono vita. Scoprilo ora