Släpp aldrig taget

Purple [15]

Dagens låt: Brand new moves - Hey Violet

Tycker alla bör ge den här sången en chans. Älskar den.

Trevlig läsning!

***

I hela mitt liv har vi bott i en vanlig villa. Det var mammas idé redan från början. Hon växte upp i en villa och var väldigt mån om att få ha det likadant när hon flyttade ihop med pappa. Och han, som bokstavligen gör allt för henne, köpte ett nybygget hus utanför centrum. Precis som hon ville ha det.

Själv har jag vantrivts i det huset längre än vad som bör vara lagligt. Vartenda rum är som pest och pina. En del av mig är fullkomligt medveten om att det är ett fint hus med inga onödiga förrådstillbehör – förutom det som står i källaren. Mina föräldrar städar och håller det i ordning så mycket de kan. Fönsterna är alltid skinande rena, så som möblerna, bänkarna och golven. Erik har sagt att vi lever väldigt enkelt, men ändå mysigt. Han brukar jämföra vårat hus med ett från IKEA-katalogen.

Min kommentar på det var att jag alltid tyckt att IKEA är för stilrena. Som om det skalat bort allt som kan tänkas vara personligt och bytt ut det mot vad som är vardagligt och "normalt". Och att bo i en villa är inte heller kul. Den är påtok för stor för en familj på tre personer, och den är placerad för långt bort från stan och där det händer saker och ting.

Därför är det inte så konstigt att jag nästan fascineras av lägenheten jag nu befinner mig i. Mattan är alldeles mjuk och i en skinande röd färg som får mig att le. Den lilahåriga tjejen betraktar mig med en djup blick då jag hänger av jackan på en vitmålad galge. Från och med nu kommer jag kalla henne Purple.

Det är något i henne blick som får det att kännas som eld i nacken. Självklart undrar hon vem jag är, men så fort jag nämnde Anton släppte hon in mig utan problem. Är inte det en bit annorlunda? Jag vrider på huvudet, märker att hon faktiskt stirrar.

"Vad är det? Har jag en fisk på huvudet eller?" Min kommentar får henne att hoppa till. Hon tar upp pekfingret klätt i ringar och kliar försiktigt under sitt svartmålade öga.

"Shit förlåt!" utbrister Purple när det går upp för henne att hon stått och glott. "Jag är bara inte van att han... Ja, du vet. Han brukar inte direkt ta hem de som han pratar med via telefon."

"Inte?" frågar jag med ett höjt ögonbryn, lite förvirrad av vad vi pratar om.

"Nej, oftast är det tvärtom." Hon sätter handen på nacken och vill inte riktigt se mig i ögonen. "Um, inte för att vara taskig eller att jag har med det att göra, men hur gammal är du?"

Av att döma på tonfallet så skulle hon lika gärna kunna prata med ett litet barn. Nu är det min tur att granska henne. Det kanske inte är så konstigt att hon frågar. Det färgade håret och smala ansiktet får henne att se yngre ut än vad jag är, men kroppen och käkbenen avslöjar att hon måste vara några år över tjugo.

"Sjutton." svarar jag ärligt då jag inte ser någon anledning till att ljuga. Jag tar av mig skorna och tittar runt i hallen. Planscher av kända musiker är inramade i tavlor och sitter från hallen och längre ut i korridoren. Till vänster finns det en dörr. Och ännu längre bort finns det dörrar som går åt båda hållen.

Purple rynkar på ögonbrynen och låter hakan falla. "Sjutton?" upprepar hon storögt. "Driver du med mig?"

Hennes framåtagerande sätt får mig att stirra tillbaka. Vi står där i hallen och försöker lista ut vad den andra tänker. Jag undrar varför hon ser ut att ha träffat en rånare eller ett lejon som rymt från cirkus.