Släpp aldrig taget

"Letar du efter Anton?" [14]

Dagens låt: In the end – Black Veil Brides

Vet inte om jag tänker börja med "Dagens låt" igen. Men vi får se. Här har ni i alla fall en sjukt bra låt av ett sjukt bra band... Och Andy (sångaren) är så jävla fucking perfekt. Holy shit.

***

Självklart är jag för envis för att kunna släppa taget om Anton. Erik har rätt. Om jag vill ta reda på vad som händer är det dags att sluta vänta. Det enda sättet att få ut sanningen ur Anton är att dra den ur honom. Och eftersom han inte letar upp mig själv – inräknat med att jag inte har någon lust att vänta – får jag på egen hand ta reda på var han befinner sig.

Det finns en plan, som sagt. Eller ja, kanske inte en plan direkt. Snarare ett smått hopp. En vild chansning, vilket lika gärna kan leda till en återvändsgränd. Om jag finner den återvändsgränden istället för honom vet jag inte riktigt hur jag kommer reagera. Men det är värt en chansning.

Parken är ödslig vid den här tiden på året. Det är annorlunda på våren och sommaren då folk kan spendera timmar med att vila i gräset och titta upp i himlen eller bara umgås. Det brukar alltid finnas ett par skolklasser där eleverna fortfarande är så pass små att de springer runt och leker kurragömma.

Under hösten är det alldeles dött. Jag möter max två personer på sträckan av tio minuter. Ensamheten stör inte dock. Jag behöver den för att rensa tankarna och fokusera på att hålla huvudet uppe. Mamma och pappa är ute igen. De skulle äta på någon dyr restaurang i centrum. Precis som vanligt frågade de inte ens om jag ville följa med. De antog att jag skulle arbeta med matten.

Jag går bort från parken. Stannar utanför en stor lägenhet. Det är kallt. Andedräkten formar ett vitt moln som långsamt svävar upp i luften. Sist jag var här stod jag på andra sidan vägen och betraktade Anton när han gick över. Han hade precis lämnat lägenheten i sin tunna jeansjacka med händerna djupt nere i fickorna. Jag hade blivit så förvånad över att se honom. Förvånad och glad.

Det här är den enda ledtråden jag har. Att knappa in hans telefonnummer på hitta.se gjorde ingen nytta då det inte dök upp några personuppgifter. Han kunde lika gärna inte ha ägt numret. Det förvånar mig inte. Många väljer att ha sina nummer privata, och med tanke på att han inte ville att ens jag skulle få tag i det är det inte särskilt konstigt att det inte går att få tag på via en hemsida.

Jag vänder upp ansiktet. Tittar upp. Byggnaden har sammanlagt åtta våningar, och säkert fyra separata lägenheter på varje våning. Att Anton befinner sig här är en rätt liten chans. Och jag måste dessutom knacka på varje dörr för att hitta honom. Men som sagt, det här är den enda planen jag har.

Till min stora besvikelse finns det självklart en portkod man måste ha för att komma in. En svordom flyr från mina läppar och jag tar upp mobilen, sneglar på startskärmen. Klockan är fem vilket borde betyda att en hel del personer är påväg hem till sig efter jobb och skola. Om jag har tur dyker det upp någon snart. Mobilen åker ner i fickan igen.

Jag sätter mig på stentrappen utanför porten, lägger armarna om bena och väntar i tystnad. Ett tag hoppas jag på att det är Anton som ska komma gående. Det skulle vara skönt att få träffa honom igen. Men så blir jag rädd. Vad ska jag säga? Det spelar ingen roll om det är han som släpper in mig, eller om jag hittar honom i någon random lägenhet, jag vet fortfarande inte hur jag ska hantera situationen.

Det mest självklara vore att skälla ut honom, och det är vad jag kommer gå in för också, men sen då? Jag har ju ingen aning om hur han reagerar. Kanske slutar han konversationen med en egen utskällning. Med en suck bestämmer jag mig för att inte grubbla för mycket på det. Det gör ont bara av att tänka på det. Dessutom är det bättre att ta det som det kommer. Jag är mer spontan av mig än planerande.