Släpp aldrig taget

"Är du singel?" [09]

Vad är Saras och Antons shipnamn? Santon? Saton? Saron? Förslag???

***

Ju närmre centrum och alla butiker vi kommer, desto mer nervös ser Anton ut att bli. Han har båda händerna tryggt instoppade innanför jackans ärmar, och om vi råkar gå förbi en person på gatan flyttar han sig så långt åt sidan att han nästan slår i stenväggen.

Människorna är de som skrämmer honom. Han verkar inte särskilt van. Dock ser nervositeten snarare ut att komma från någonting annat. Gång på gång sträcker han lite på halsen och söker med blicken runt affärerna och trottoaren. Det ser ut som han letar efter någon, eller åtminstone ser till att han inte stöter på någon han känner. Eftersom han endast gör detta när han tror jag inte ser nämner jag inte det. Alla frågor kan vi ta snart.

Väl inne på espresso house är det redan mer än halvfullt, trots att de flesta personer bör vara på jobbet eller i skolan nu. Anton ser sig omkring. Han betraktar de mörka träväggarna och de alldeles släta borden placerade i mitten och i hörnen av salen. Lamporna ger ifrån sig ett gulaktigt sken som skapar den "mysiga" stämningen de är så kända för. Doften av kaffe och socker når näsborrarna.

"Om du vill kan du sätta dig vid ett bord." säger jag och försöker ge honom ett lugnande leende. "Jag går och beställer. Och oroa dig inte, jag betalar. Det är som en oskriven regel att den som föreslår att gå på café ska även bjuda."

Nej, inte riktigt. Jag vet dock att han inte har mycket pengar, och espresso house är rätt dyrt. Han skulle protesterat om jag förklarat den riktiga anledningen till varför jag betalar: Helt enkelt för att hjälpa honom.

Kön är tack och lov inte särskilt lång. Jag ställer mig i den och under tiden betraktar jag Anton som försöker hitta ett ledigt bord. Han ursäktar sig gång på gång när han råkar krocka i folk. Han rynkar pannan och grimaserar mot kunderna runt om honom.

Det är en sak med honom jag inte får ihop. Om han nu inte har någonstans att ta vägen, hur kommer det då sig att han har nya kläder varje gång vi ses? Han luktar inte heller svett eller gamla sopor för den delen, vilket betyder att det måste finnas ett eller flera ställen han fräschar upp sig på. Gör han det i lägenheten jag såg honom komma ut ifrån igår kväll? Känner han någon som bor där?

"Hej, välkommen till espresso house. Vad vill du beställa?"

En ung man med ljust blonda lockar och ett bländande leende fångar min uppmärksamhet. Han har på sig det kända förklädet med caféterians eget tryck och hela han ser ut att precis ha vunnit på bingo lotto. Allt han utstrålar är glädje. Antagligen är det fejkat för att få kunderna att känna sig välkomna, men wow, det funkar. Jag ler.

"Um, två caramel cheesecake utan grädde och helst två loka citron till det."

Jag sneglar mot Anton. Dricker han ens det? Eller vill han ha kaffe istället? I så fall, vilken sort? Ugh, det spelar säkert ingen roll. Förresten kommer han vilja ha vatten efter den stora sockerbomben vi ska äta. Den goda sockerbomben i för sig, men han kommer ändå bli törstig.

Den blonda killen bakom disken upprepar min beställning och sedan priset. Bredvid honom står en tjej som antagligen bara är några år äldre än jag själv. Hon betraktar Anton en aning försiktigt. Ånej. Den blicken går inte att ta miste på. Hon beter sig som Lena brukar göra när en snygg kille går förbi i skolan. Dock har hon slutat med det sedan hon fick upp ögonen för Erik.

Jag suckar tyst och försöker ignorera det faktum att Anton ser tillräckligt bra ut för att dra uppmärksamhet åt sig. I väntan på min beställning tar jag upp mobilen. Precis som resten av jordens befolkning har jag blivit beroende av skärmen. Erik har skickat ett meddelande. Nej, stryk det. Inte bara ett meddelande, utan fem stycken. Och för honom är det mycket. Han brukar skicka ett per vecka.