Släpp aldrig taget

250 fucking spänn [03]

Dagens låt: Tomorrow never dies - 5sos

En av mina favoritlåtar at the moment

Ursäkta för mitt "hackiga" skivande, min skrivkramp sitter fortfarande i. Förhoppningsvis släpper det snart

***

Morgonen blir ett helt helvete.

Det är som någon bankat till mig med en slägga så fort mitt medvetande vaknar till liv. Min hud är så kall att gåshud sprider sig över armarna, och ärligt talat känner jag mig som ett dött djur. Helst av allt skulle jag sova bort resten av dagen.

Dessutom är det någon som väcker mig. Och det är inte väckarklockan. Jag sover så djupt att jag inte ens drömmer, och sedan drar en röst mig bort från mörkret och tvingar mig till att blinka med båda ögonlocken. Mamma tittar ner mot mig. Hennes hår snuddar nästan vid mitt ansikte där hon står böjd över mig. Hon har en orolig blick.

"Men Sara, vad gör du i soffan?"

Huvudet bultar. Smärtan är så stor att jag blir tvungen att blunda igen. Allting snurrar. Kroppen värker, men det gör allra mest ont i ryggen. Det känns som jag inte sovit på flera dagar.

Jag gäspar, sträcker på mig och öppnar ögonen. Synen är till en början suddig av trötthet. Men så klarnar den. Mamma står framför soffan och skakar på huvudet. Händerna är på höfterna. Ett tag undrar jag vad hon gör i mitt rum. Men så sjunker hennes ord in och förvirrat blinkar jag runt i vardagsrummet.

Och minnena slår mig rakt i ansiktet.

Eller är det verkligen minnen? Kanske alltihop bara var en dröm? Steg för steg försöker jag komma ihåg vad som hände igår kväll. Allting i detalj. Men bilderna är i helt fel färg. De är kalla, nästan svartvita, och när jag försöker se hans ansikte framför mig förlorar det skärpan. Scenarierna i mitt huvud är bara små fragmentbitar. De får mig att tvivla på vad som egentligen hände.

"Vad gör du i soffan Sara?" frågar mamma igen, helt klart förvirrad. "Har du någon aning om hur mycket klockan är? Din lektion börjar halv nio. Om tjugo minuter!"

Det får mig att vakna till medvetande på riktigt. Jag sätter mig genast upp, ser mot köksklockan. 08:11. Shit. Det tar tio minuter att cykla, och en oändlighet till att gå till skolan. Förberedelse är viktigt för mig. I alla fall när det gäller att komma i tid till första lektionen. Därför går jag alltid upp minst en och en halv timme innan jag ska åka, för att ta god tid på mig.

Nu är det försent och det verkar som min inre väckarklocka inte funkade. Vilket i för sig är förståeligt med tanke på hur dåligt jag sovit. Jag var för trött igår kväll för att ens komma ihåg alarmet.

Mamma rynkar pannan, suckar besviket. "Du måste lära dig att ta eget ansvar. Ja, ingen skjuts får du av mig i alla fall."

Oroa dig inte. Det förväntade jag mig inte heller.

Hela kroppen är stel när jag tar mig upp på fötter. Trötthet är det värsta som finns. Inte bara att det gör en svag, men också att den kan vara hur länge som helst. Den kommer smygande försiktigt om natten och släpper sällan taget om en. Och just nu, tja, jag tror inte den kommer släppa taget än.

"Jag kunde inte sova." förklarar jag för mamma som redan försvunnit ut till köket. "Jag prövade att byta sovplats för att se om det hjälpte."

Hon är klädd i sin mörkblå höstkavaj. Den sitter som guten på henne. Klacken av skorna ekar högt då hon går från bordet till kylskåpet med varor hon nyss varit och handlat på affären. Jag ser mig omkring. Pappa är inte hemma. Dock behöver jag inte fråga var han är. Svaret är alltid detsamma: Redan på jobbet... Han skulle åka tidigare... Han har så mycket att göra just nu.