Släpp aldrig taget

Oskulden och tomaten [22]

Dagens låt: Sign of times - Harry Styles

Låt mig erkänna: jag har aldrig varit ett fan av One direction. De är väldigt bra och tallangfulla, men inte min stil av musik. DÄREMOT släppte Harry sin nya singel idag, och jag fick en glad överraskning. Tycker verkligen om hur låten är uppbygd och texten är väldigt vacker. Ser fram emot mer av hans låtar.

Det här kapitlet är då dåligt skrivet. I'm sorry:(

Trevlig läsning!

***

Större delen av mitt liv har mina föräldrar tillåtit matlagandet till mig. Det är sällan jag kommer hem till att huset doftar starkt av kryddor och en gryta som står på spisen eller köttbitar som steker i en varm panna. Och när det väl händer är mamma och pappa för upptagna av varandra att de inte lägger uppmärksamhet på någonting annat.

Därför blir jag väldigt förvånad när jag kommer hem till att huset som för en gångs skull faktiskt luktar middag. Inte bara därför. Mina föräldrar skulle ju inte vara här ikväll och bilen står inte på uppfarten. Kanske tog mamma bussen? Hon har ju ett kort och skulle kunna använda det när som helst. Tänk om hon insett att det faktiskt är värt att komma hem till mig och inte bara till pappa?

Men när jag fått upp hoppet en aning för mycket och kommit in av köket står Anton vid spisen. Såklart. Vem skulle det annars vara? Och trots att jag blir väldigt besviken kan jag inte hjälpa ett förvånad leende som klistrar sig fast på läpparna.

På grund av att hans skador läkt de senaste dagarna kan han nu gå omkring utan bandage. Såren är röda, några rosa och är tack gode gud inte lika otäcka som den första kvällen. Armarna är fulla av sårskorpor gjort av vasst glas. Men det faktum att han inte behöver plåstra om dem längre måste betyda att de inte gör lika ont och inte heller öppnar sig så fort han rör armen.

Hans ena hand håller i en stor slev som rör om i en kokande gryta. Bredvid den står en mindre kastrull och den befinner sig på en påslagen platta. Anton ställer sig lite åt sidan så han kan se mig bättre och sneglar på klockan.

"Du är ju långsammare än en sköldpadda." Han skakar på huvudet när han säger detta. "Det står på ditt schema att du slutar klockan halv fyra. Klockan är halv sex."

Jag himlar med ögonen och sneglar ont mot skolschemat som sitter på frysen. Som om det vore papprets fel att jag är tvungen att ha en extra lektion varje fucking tisdag.

"Jepp, men det var innan jag var tvungen att ta mig till stödmatten." mumlar jag och tar ett djupt andetag. "Jag slutar därför fem istället."

"Ser du? Därför ska man inte gå i gymnasiet. Fast å andra sidan gav det mig mer tid att laga maten. Nå, vad tycker du?" Han rätar på ryggen, ler, som om detta är det bästa han någonsin gjort. "Det är inget speciellt. Bara köttfärssås och pasta. Jag fick idéen efter jag såg disneys film om de där hundarna? Fast där hade de köttbullar också."

Jag tar av mig jackan och väskan och slänger dem på golvet intill väggen. Skorna står borta i hallen då de var de enda jag tog av mig innan jag stormade in i köket för att se vem som befann sig i köket. En film om hundar och köttbullar? Det låter väldigt bekant.

"Såg du Lady och Lufsen?" frågar jag roat, går emot honom.

"Mhm." mumlar han och lyfter av pastans kastrull från plattan, häller ut vattnet i diskhon. "Tja, jag hade ju hört talas om den innan. Jag tror till och med att jag såg den som liten. Kanske. Men den stod i tv-rummet så jag gav den en chans." Han tittar åt mitt håll. "Har du tänkt på att Lufsen är världens player?"