Släpp aldrig taget

Gå tillbaka till det förflutna [17]

Dagens låt: Jesus Of Suburbia - Green Day

Jag utmanar dig att se färdigt hela videon:)

Älskar både videon (man måste se hela för att förstå storyn) och låten. Jag har lyssnat på Green day sen jag var liten och den här kommer nog alltid vara en av mina favoriter. Det är dock inte förrän på senare tid som jag börjat relatera allt mer till texten. Jag antar att det gör de flesta ungdomar i dagens samhälle.  

Wow... well this chapter was fucking hard to write. Hoppas ni tycker om det ändå. Trevlig läsning! (så trevlig den nu kan bli)

***

Antons pov:

Illamåendet stiger i kroppen. Bit för bit. Tillräckligt fort för att det ska göra mig yr men ändå så pass långsamt för att plåga mig. Ångest har alltid varit en stor del av mitt liv, en motvillig del som gått mellan stort och smått. Ångesten får det att vrida sig i magen.

Framför mig står ett litet hus mitt ute i ingenstans. De närmaste grannarna är några hundra meter bort. Att ta sig hit är dock lättare än man kan tro. Bussen går hela vägen från centrum utan att ta särskilt lång tid. Dock var jag tvungen att gå. Att slösa pengar på en biljett när jag har tills imorgon på mig är onödigt. Jag lät bli att jobba ikväll av precis den anledningen, om man nu kan kalla det jobb.

Istället kom jag hit. Till mitt gamla hem. För inte särskilt många veckor sedan bodde jag här. I ett hus som ser någorlunda vanligt ut på insidan. Visserligen behövs det målas om och läggas nytt tak, men det är inget man tänker på vid första ögonkastet. Nej, första gången man ser det verkar det precis normalt. Ett hem med en lycklig familj, det är vad folk förväntar sig. Det är vad folk tar för givet. Som om alla har den lyxen.

Den kalla kylan får andedräkten att synas som ett vitt moln i luften. Jag står bakom det sneda staketet och tvekar, vill inte gå närmre än såhär. Bara av att se ingången till huset igen får mig att vilja springa härifrån.

Som barn hatade jag att gå hem. Att vara tvungen att se huset varje dag efter skolan var som en påminnelse om vad som väntade. Jag var aldrig redo för det. Och jag tror ärligt talat jag inte är det nu heller. Mina händer darrar kraftigt, och det är inte bara på grund av den kalla temperaturen.

En sotig och smutsig bil står parkerad vid uppfarten. Pappa är hemma. Inte särskilt förvånande. Han går nästan aldrig till jobbet. Och om han gjort det skulle han ändå vara hemma vid den här tiden. Klockan är över nio.

Efter att Sara lämnat lägenheten väntade jag inte på Fanny att komma tillbaka. Jag orkade inte ha ännu en diskussion med henne. Det går redan att förutse hur den slutar. Kanske skulle hon inte ha kickat ut mig. Inte idag. Men det kommer ske någon gång, vilket hon skulle påminna i slutet av bråket. Hon skulle ge mig en varning, att jag måste ta tag i mitt liv.

Förstår hon inte att det är vad jag försöker göra?

Med en stor suck finner jag mig själv börja gå bort mot grinden för att öppna den. Jag kan inte tveka längre. Det här kan vara min enda chans att hitta mamma. Även om jag riskerar att leva om i det förflutna en stund, är det värt det.

När mina fingrar sluts om den kalla metallen på grindens handtag känns det som jag ska vika mig dubbel av illamående. Det gör ont i både magen och bröstet. Varningar skriker i huvudet. Varningar som vill att jag ska vända. Dock har jag lärt mig kontrollera den känslan, med tanke på att jag haft den så länge jag kan minnas, och jag bara går vidare in på tomten.

Den lilla stentrappan är fylld med löv. Ingen har brytt sig om att sopa undan dem. Sist jag stod på den här trappen var natten jag mötte Sara. Precis några timmar innan. Sara, tänker jag, hon som är för nyfiken. Vad skulle hon säga om allt det här? Jag vet ärligt talat inte. Idag var det nära att jag faktiskt berättade en del av sanningen, men var tvungen att hejda mig. Något som jag nu i efterhand ångrar. Kanske skulle hon förstått?