Släpp aldrig taget

Ny familj [36]

Dagens låt: Nobody's human - Jessarae

Jag tycker bara den här låten är så underbart fin omg. Och jag kan vara lite kär i sångaren. Oops. (Och innan ni säger att jag inte kan vara kär i någon jag aldrig träffat så JO JAG HAR TRÄFFAT HONOM OCH JAG SKÄMDE UT MIG TOTALT GENOM ATT STAMMA NÄR JAG PRATADE MED HONOM SO DON'T REMIND ME LOL)

***

Antons pov:

Regnet har ännu inte slutat falla.

Det har gått en vecka sedan jag hamnade på sjukhus. Sju dagar av rent helvete. Kanske mer för Sara än för mig. Missförstå mig inte, allt har varit tomt den här veckan. Det började med när polisen skulle förhöra mig om vad som hände, och om min pappa. Det var första gången jag berättade för en vuxen vad för uppväxt jag haft. Till en början ville jag inte prata med dem. De skulle ta pappa ifrån mig.

Jag hade dock inget val. Om jag var tyst kunde det sluta med att han inte hamnar i fängelset. Och även om det låter bra i min hjärna, är han en fara för Sara. Han tänkte döda henne. Så, jag berättade allting polisen ville veta. Samarbetade, precis som de ville. Några dagar senare berättade Sara att min mamma varit där men stuckit innan hon ens kommit in för att säga hejdå. Det kändes som ett slag mot ansikte, för att vara ärlig. Eller värre. Det kändes som inget var meningsfullt längre.

Just den stunden gick det uppför mig att ingen av mina föräldrar vill ha något med mig att göra. Det har de aldrig velat. Mamma kanske ville det en gång i tiden, men även hon blev knäckt av pappa. Kanske påminner jag för mycket om honom.

Det dröjde inte länge efter den nyheten förrän en annan dök upp: Jag kommer få en ny familj.

Fosterfamilj, rättare sagt. Enligt lagen är jag fortfarande ett barn och behöver en vårdnadshavare, vare sig jag vill det eller inte. Och det faktum att jag kommer få en helt ny familj skrämmer livet ur mig. Bokstavligen. När jag blundar försöker jag föreställa mig hur livet i en ny familj ser ut. Försöker se glädje och lycka framför ögonlocken. Det är vad de allra flesta familjer har, eller hur?

Men istället blixtrar det till dunkla minnen av pappas ilska och rädslan som fanns i varje vrå av mitt gamla hem. Tänk om jag kommer till en familj som beter sig exakt likadan som min gamla? Vad som är värre är att jag inte vet om jag kan älska dem. Jag vet inte ens om jag är kapabel till att älska någon.

"Vi har suttit tysta i en hel kvart nu Anton." säger en röst som drar mig tillbaka till verkligheten. "Vad tänker du på?"

Mannen framför mig på andra sidan bordet sitter i sin fåtölj. Bakåtlutad med ett skrivblock i knäet. Då och då lutar han sig fram så pass mycket att det snudd på går att se de snirkliga orden, men eftersom jag inte kan läsa upp och ner - och är inte särskilt bra på det generellt heller - ger jag upp med att försöka lista ut vad han antecknar om mig.

Jag sneglar på klockan som hänger på den mörka träväggen. Vi har suttit här i över en kvart.

"Allting." erkänner jag med en lätt axelryckning. Det sticker till i bröstkorgen men jag ignorerar smärtan. Man vänjer sig ändå rätt snart. Dessutom har febern äntligen gått över.

"Allting?" upprepar han, som om han aldrig hört ordet förut. "Kan du förklara en aning tydligare? Vad var det senaste du tänkte på?"

Mannen är säkert i trettioårsåldern. När han pratar kommer orden ut långsamt, som flytande sirap vilket går mig på nerverna. Jag vill inte ens vara här. Det var personalen på sjukhuset som fick för sig att jag behövde gå i terapi. Åtminstone ett par månader. Till vilken nytta?