Släpp aldrig taget

Oh shit. En crush [20]

Dagens låt: Give me love (Acoustic) – Ed Sheeran

Idag kommer Ed till Sverige. Han spelar i Globen och det gör ont att veta att jag inte har chansen att få se honom i år. Men jag är medveten om vilken tur jag hade som såg honom i 2014. Som för att "fira" det faktum att han spelar på en Sold out tour ikväll så tipsar jag om den första låten (även den första videon) jag hörde av honom.

Okej, det här kanske låter lite "flumigt" men han var en stor anledning till att jag fortsatte skriva. Jag blev ett fan av honom 2011 och även det året skrev jag (privat) en av mina första "böcker" baserad på Give me love. Många böcker som jag även skrivit här på wattpad har haft ett flertal inspirerade drag från många av hans låtar.

Mina böcker skulle inte vara desamma utan Ed. (klyschigt men true)

Trevlig läsning<3

***

Att vakna upp den morgonen ger en berusande känsla.

För en gångs skull har jag slagit upp ögonen långt före alarmet. Ännu en skoldag väntar. Vi har säkert läxor, eller rent av prov att göra, men så långt har jag inte orkat tänka. Att gå i skolan känns för avlägset, för långt bort. Främmande.

Det märks knappt att hösten är här. Solljuset skiner in genom fönstret och några fåglar kvittrar. Inte alls lika många som på våren, men tillräckligt för att man ska glömma bort den kalla årstiden.

Nästan som att försäkra mig själv att han fortfarande är kvar vrider jag på ansiktet. Det lilla leendet som jag inte visste var där bleknar. Rinner ut i sanden. Bredvid mig är sängen tom. Övergiven. Det känns som bröstet exploderar.

Jaha. Vafan har han tagit vägen nu?

Han kan inte ha stuckit härifrån, för kom igen, alla vet att det är taskigt att sticka utan ett ord när man sovit över hos någon. I vårt samhälle finns det vissa oskrivna regler man inte bryter. Det är en av de reglerna. Han skulle aldrig-.... Jo, det skulle han. Vi snackar om en kille som rymt hemifrån. Han är nog rätt bra att försvinna när det passar honom.

Jag sätter mig upp i sängen, drar handen genom håret och låser upp mobilskärmen. 06:43. Alarmet ringer inte förrän om trettio minuter och ändå är jag piggare än någonsin. Kanske för att gårdagens händelser fortfarande rullar om och om igen i huvudet.

Anton, tänker jag. Var är han?

I samma stund som hans namn ekar i tankarna hörs det steg utanför rummet. Säkert ännu längre bort, ute i matrummet. Klädd i ett slitet Green Day-linne och svarta mjukisbyxor sätter jag fötterna mot det iskalla golvet och stiger upp ur sängen. Av en ren vana går jag bort mot skrivbordet och sätter på glasögonen med de svarta bågarna och tänker att det måste se urlöjligt ut. Men whatever. Det är lite försent att ändra nu. Min syn kan inte bli bättre på ett magiskt sätt.

Det kan inte vara mamma eller pappa. För det första hade de pratat högt och ljudligt med varandra, och för det andra ska de inte vara hemma än. Jag ler lite svagt och öppnar dörren till rummet, kikar ut mot köket.

Och leendet blir ännu bredare när jag får se honom. Anton sitter på en av stolarna till matrummet, stirrar på en papperslapp. Jag behöver inte vara ett geni för att förstå vad det är för någonting. Adressen. Han betraktar den med en djup, granskande blick. Som om han söker fel i något som redan gåtts igenom hundratals gånger.

Han är så kraftigt försjunken i tankarna att han inte ens märker mig, framtill:

"Hej."

Åh gud. Min röst låtar som en fucking kråka. Antagligen för att jag precis vaknat, men också på grund av den lilla nervositeten över att vi sovit i samma säng. Of course, detta är inget som betyder något. Särskilt inte för honom – det märktes tydligt igår natt. Han vände snart ryggen åt mitt håll igen. På något sätt måste min närvaro varit för mycket för honom.