Släpp aldrig taget

Släpp aldrig taget [39] - Sista Kapitlet

Dagens låt: Never let me go - Florence + the machine

Tyckte låtens titel passade in på kapitlet *snyft*

Idag är det exakt ett år sedan jag kom tillbaka på wattpad och började på den här boken. Därför tyckte jag det var speciellt att lägga ut sista kapitlet på bokens ettårsdag:')

***

Antons pov:

Allt kändes så annorlunda den kvällen. Redan minuten jag satte min fot innanför den upplåsta källardörren kunde jag bokstavligen känna hur saker och ting var på väg att förändras. Som om hela mitt liv tog en vändning mot en bättre framtid.

Det kändes nytt, obehagligt och extremt läskigt. Ärligt talat var jag livrädd. De som bodde i det här huset behövde endast ta upp telefonen och ringa polisen, och sedan var allt kört. Både för mig och pappa.

Jag svalde hårt och sneglade mot min skadade hand. Den bultade, sved och synen av blodet gjorde mig snudd på illamående. Men smärtan var dämpad, och inte alls lika illa som jag var van vid. Därför ignorerade jag såret och fokuserade på att hålla min andning i schack.

"Allt jag behöver göra nu är att trycka på grönt." sade den mjuka men ändå bestämda rösten. Hon hade stått här ett tag. Nere i källaren och hotat om att ringa polisen. Hela tiden undrade jag om hon bluffade. Men sedan slog det mig, varför skulle hon göra det?

"Men om du visar dig själv så-"

"Vänta!" utbrast jag och försökte samla mig, trycka undan rädslan. "Vänta. Ringa inte polisen!"

Jag kunde tydligt höra hur personen drog efter andan och tystnaden lade sig i rummet som ett tjockt täcke. Vindens susande och regnets smattrande mot taket var det enda som hindrade allt från att bli ett stilla vakuum.

Ännu en gång sved det till i handen. Jag blundade, lutade mig mot soffan där jag satt bakom den och kände hur blodet torkat i ränder på huden. Tack för ett blivande ärr, pappa. Det hade du inte behövt.

"Om... om du inte vill att jag ska ringa dem bör du komma fram. Nu." Den här gången lät personen något osäkrare, men beslutsamheten i rösten fanns fortfarande kvar.

Jag sneglade mot såret. Hon skulle definitivt undra vad en skadad kille gör i hennes källare mitt i natten. Frågan var hur hon skulle hantera situationen. Jag svalde nervositeten. Insåg att jag inte har något val. Kanske kan jag lyckas charma mig vägen härifrån utan att polisen får reda på det?

Kom igen Anton, viskade en röst inom mig, gör bara som du brukar.

Så därför reste jag mig beslutsamt upp och gick in i min roll. Det var enkelt egentligt. Få fram ett charmigt leende. Var sarkastisk, mystisk och spela oberörd men ändå inte alltför känslokall. Män och kvinnor var likadana. Så fort det handlade om sex kunde man komma iväg med allt. Även ett inbrott. En smak av bitterhet slog till i bröstet. Det var den världen vi levde i.

"Vem i helvete är du?" utbrast tjejen på andra sidan rummet. Hennes hår var alldeles trassligt och den lilla skymt jag fick av hennes kläder i den dunkla källaren tydde på att hon måste sovit när jag kom hit.

Jag gjorde ett försök till ett leende. Se sådär road ut, så som jag lärt mig. Tydligen ska det vara attraktivt. Jag behöll till och med fasaden när jag fick syn på den blänkande kökskniven som såg enormt stor ut i hennes små händer.

"Tänker du använda den där?" hörde jag mig själv säga. Hon blinkade till som om jag pratade ett annat språk, och jag antog att mitt lilla leende fungerade. "Tänker du använda den? Kniven? Jag vill inte vara oförskämd eller något, men det sista jag vill är att bli huggen i ryggen."