Hitta Narnia [04]

3.6K 174 165
                                    

Kunde inte lägga till en låt av nån konstig anledning😞

LEDSEN FÖR EVENTUELLA SLARVFEL!

Trevlig läsning!

***

Lena har nog aldrig varit särskilt bra att förklara saker och ting. Och när hon försöker beskriva hur PQ-formeln fungerar är det som min hjärna blir ännu mer snurrig av det.

"Titta här Sara. Du måste stoppa in p- och q-värdet i pq-formeln för att få ett resultat." Hon pekar med pennan över en slarvig formel hon skrivit ner i anteckningsblocket. "Och utifrån det kan du räkna ut allting. Det är egentligen väldigt enkelt när man väl lärt sig det."

Nej, det här är allt annat än enkelt. Det är svårare och krångligare än jag först förväntade mig. Och tro mig, jag hade förväntat mig något omöjligt. Matteuppgiften som skulle lämnas in idag hade jag dessutom slarvat ihop i sista minuten, och fick alltså en tillsägelse från läraren och ett uppdrag att göra om läxan. Fast noggrannare.

"Men hur får jag fram p- och q-värdet?" undrar jag och kliar mig i håret.

Hon himlar med ögonen. "Det har jag ju sagt! Två gånger. Lyssnar du ens?"

Egentligen inte. Just nu är vad som helst mer intressant än hennes lilla föreläsning. Till och med den flagnande färgen på grupprummets fönster fångar min uppmärksamhet mer än obetydliga tal. Lena har räknat ifatt, men jag har kört fast och hon försöker helt enkelt hjälpa mig ur knipan.

Reflexmässigt sneglar jag mot klockan.

"Lena, klockan är snart sex. Vi har suttit här i två timmar och skolan stänger snart. Kan vi inte gå nu?"

Hon rynkar pannan. Tar ett djupt andetag. "Men du är inte ens färdig med talen än."

"Jag gör dem när jag kommer hem. Mamma och pappa väntar säkert på mig."

"Men-"

"Kom nu!"

En aning för hårdhänt drar jag upp henne ur stolen och smäller igen boken och anteckningsblocket. Visserligen är det onödigt att skjuta upp det här, men det är fredagkväll och jag vill faktiskt inte spendera den i skolan. I för sig har jag inget bättre för mig. Jag ska ju hem. Men hellre sitta på rummet än att sitta som ett frågetecken här.

Lena himlar med ögonen men ger med sig. Hon vet att det inte tjänar någonting till. Oftast är det min vilja som går igenom då jag är redo att ta en diskussion, det är inte hon.

"Har du funderat på vem du ska gå med på halloweenfesten?" frågar hon intresserat, försöker få oss båda på andra tankar.

"Jag tänker gå med mig själv." säger jag och går ut från grupprummet i riktning mot skåpen. "Du då?"

"Jo... Kanske. Eller ja, jo det har jag."

"Låt mig gissa. Han har ett underbart ljust hår, grönblå ögon och även om någon skulle slå till käften på honom skulle han inte sluta prata."

Hennes kinder får en urgullig färg av rosa. Hon fingrar nervöst på nagelbanden, skrattar till och för handen bakom nacken. Ett retsamt leende sprids på mina läppar.

"Jag visste det!" utbrister jag och har lagt det dåliga humöret åt sidan.

"Du, bara för att jag tänker fråga Erik betyder det ingenting! Vi är bara vänner. Precis som du och jag."

Jag himlar med ögonen, flinar. "Jo, visst hörru."

"Jag menar det Sara."

"Oroa dig inte. Jag kommer inte berätta för en levande själ."

Släpp aldrig taget Donde viven las historias. Descúbrelo ahora