Släpp aldrig taget

Ensam [28]

Dagens låt: Unholy - Hey Violet

Deras nya album kom ut för några dagar sedan och den här låten är en av de som fanns. Den är sjukt bra. Faktum är att hela albumet är amazing.

//Trevlig läsning!

***

Det första jag lägger märke till i Fannys lägenhet är alla inramade posters på olika kända band. Hon har satt upp ännu fler sedan sist jag var här. De hänger alla rakt och prydligt, och på rad, som om hon verkligen bryr sig om dem.

Något annat hon bryr sig om är Anton. Det avslöjas direkt på det bleka ansiktet. Fanny har djupa veck i pannan.

Allt jag behövde göra var att säga att Anton var borta. Efter det släppte hon genast in mig. Hon frågade inte ens vad jag menade. Ungefär som om hon förväntade sig att jag skulle dyka upp. Och kanske gjorde hon det. Hon vet hur han fungerar. Kanske misstänkte hon att han skulle lämna mig förr eller senare.

Hon erbjöd något varmt att dricka. Jag hade sprungit dit i den kalla blåsten utan vantar eller mössa. Jackan var dessutom alldeles för tunn.

Därför ställer hon nu fram två blåa tekoppar på bordet. En varsin. Den rykande vätskan får mig att le något, även om det känns ansträngt och stelt. Fanny har tagit fram lite honung och socker i en skål. Hon tar två bitar av de vita kuberna och rör sedan om i koppen med hjälp av en sked i silvergrå ton. Hon suckar.

"Han har gett sig av. Visst har han?"

Fanny låter inte ens förvånad.

Jag stirrar ner i min egen tekopp. Vattnet är fortfarande så pass hett att det ångar. När jag för drickan till munnen för att ta en klunk immar glasögonen snudd på igen på grund av värmen. Jag rättar till dem, nickar svagt.

"Jag... Jag är rädd för det." Nu när vi kommit in till lägenheten är rösten något stadigare. "Därför är jag här. Jag tänkte att du kanske visste vart han är."

Universum måste hata mig, för hon skakar på huvudet. En besvikelse rinner över mig. Det känns som ödet retas bara för att få tiden att gå. 

"Jag är ledsen Sara." säger hon sedan. "Men det gör jag inte. Anton är envis. Vill han inte bli hittad kommer ingen göra det heller."

Hon drar undan sitt lila hår från det förbryllade ansiktet och suckar ljudligt. Efteråt blir det tyst. Inte ens klockan verkar ticka tillräckligt högt. Eftersom hon inte frågar bestämmer jag mig för att förklara allting ändå. Det känns inte mer än rätt.

"Jag känner till vad han jobbar med. Det är därför han gav sig av. Han är skamsen och har fått för sig att jag äcklas av det han gör."

Fortfarande tystnad. Den tynger ner mig både psykiskt och fysiskt. Fanny tittar upp från sin kopp med en ännu mer bekymrad min. Blicken mörknar.

"Gör du det?" frågar hon utan tvekan. "För att om du gör det-"

"Det gör jag inte... Eller ja, inte av honom i alla fall. Han kan inte hjälpa att han måste överleva på något sätt. Men personerna som köper det? Som utnyttjar honom." En rysning far genom ryggen. "De äcklas jag av."

Hon undviker inte mina ögon längre. Nu känns det som hon stirrar rakt in i min själ.

"Låt mig vara tydlig men en sak, Sara. Och det är att Anton är känslig när det gäller hela grejen med att köpa och sälja sex. Han är väldigt osäker på sig själv. Och om du fått honom att tvivla... Om du försämrat hans självförtroende..." Hon sväljer. "Inte undra på att han stack."