Släpp aldrig taget

Skal av hemligheter [16]

Dagens låt: Galway girl – Ed Sheeran

Gråter för att Ed släppte sitt album igår. Alla låtar är ren perfektion<3

Trevlig läsning

***

Har du någonsin känt dig så fullkomligt förvirrad att du varken vet ut eller in? Att du sitter där, och din hjärna är som ett blankt papper. Du vet inte vad du ska göra, vad du ska säga. Allt är som en dimma och det finns inget du kan göra.

Tja, när jag gör matteprov är jag så. Jag är som ett levande frågetecken. Men också nu. Nu när jag befinner mig i en lägenhet jag aldrig varit i. I en lägenhet som inte ens ägs av personen jag ville träffa. Det var inte dumt att komma hit, men det var drastiskt. Vad har jag för rätt att dyka upp utan förvarning?

Å andra sidan, vad har Anton för rätt att göra som han gjorde via telefonen? Och den ännu större från är, tänker han be om ursäkt? Anser han att han gjort något fel?

Jag vet inte hur länge jag sitter på sängen. Det kan vara allt från en minut till en kvart. Det finns inte ens en klocka hängande på väggen eller stående på nattduksbordet. Det finns dock en liten, vitmålad garderob bortom sängens fotände. Med tanke på storleken kan det inte finnas särskilt mycket plagg däri.

Tiden går, men jag reagerar inte på det förrän två högljudda röster kommer närmre. De skriker fortfarande på varandra, Anton och Fanny, och nu är de precis utanför rummet. Antagligen ute i hallen eftersom jag helt plötsligt hör dem så bra.

"Vet du? Jag är trött på den här jävla skiten!" skriker Fanny vars hesa röst snudd på går upp i falsett. "Du kan inte stanna här längre."

"Bra, för jag vill inte ens vara kvar här!" svarar Anton högljutt. Shit, han låter verkligen upprörd. Samtidigt kan jag inte låta bli att himla med ögonen. Det är uppenbart att han ljuger bara för att vinna argumentet.

"Jag menar allvar. Mina vänner börjar undra varför en tjugofemåring hänger med en sjuttonåring. Vad ska jag säga? Att jag tar hand om en hemlös pojke som rymmer från sin kära pappa?"

"Du kommer inte behöva förklara för dem eftersom jag inte kan stanna här längre."

Det hörs en fnysning och ett rivande bland galgarna. "Du får reda ut det här själv, okej? Vem den där tjejen än är har jag inget med det att göra. Prata med henne Anton. Hon sitter därinne och väntar." Hennes röst blir något längre. "Jag går ut en sväng. Och när jag kommer tillbaka vill jag ha henne borta, förstått? Vi får prata mer om det här sen."

"Jag kanske inte ens är kvar då." muttrar Anton som också gått ner i ett lugnare tonfall. Jag hör Fanny säga några sista, irriterande ord innan dörren öppnas endast för att smällas igen så pass högt att det skär i öronen.

Det hörs att en av tavlorna med planscherna åker ner i golvet med en ljudlig skräll. Förhoppningsvis hade den tur och glaset klarade sig. Jag suckar tyst och lägger handen för pannan. Snacka om att komma in i dramats centrum.

Till en början är det alldeles tyst. Jag vet inte om jag tycker det är synd eller rätt åt honom. Känslorna är mixtrade i bröstet. Det hörs ett prasslande av en påse och jag antar att han lägger tillbaka flaskan och äpplena i den. Han går förbi korridoren och in till ett annat rum. Stegen hörs allt svagare och jag antar att han befinner sig i köket.

Anton stannar där ett tag. Så pass länge att jag tror han glömt bort mig. Jag tänker dock inte följa efter honom som en vilsen hundvalp. Det har jag redan gjort tillräckligt. Vill han prata är det hans tur att komma till mig.