Släpp aldrig taget

En egen måne [23]

Dagens låt: Jag vill ha en egen måne – Ted Gärdestad

#gråter

Trevlig läsning!

***

Saker och ting förändras en hel del när man har en crush på någon.

Ärligt talat trodde jag inte att det skulle vara så komplicerat, men det är det. Tro mig. Jag känner mig som Cady from Mean girls som vill ha uppmärksamhet av sin crush till vilket pris. Till skillnad från henne är Anton inte upptagen och vill dessutom spendera tid med mig.

Men det är det som gör allting komplicerat.

Vi kan sitta och prata om hur mycket jag avskyr mina föräldrar, men istället för att lyssna på mina egna ord kan jag istället inte låta bli att fråga mig själv: När ska han vilja kyssa mig? Det var nära att hända förut, varför kan det inte hända igen?

Och det verkar som Anton fått en hjärnskada sedan den kvällen. Som han inte minns någonting. Han nämner inte det faktum att jag är oskuld igen, eller att han "nästan" är det – vad nu det betyder. Och om jag råkar nämna Lena, ja då låtsas han inte om samtalet jag hade med henne. Det värsta av allt är att han fortsätter slänga in sina kända repliker av flörting här och där. Då tänker jag: är det dags nu? Men nope. Lilla naiva Sara trodde fel och flörtingen leder precis ingenstans.

I skolan kan jag inte fokusera. Anton är det enda som finns i tankarna. Han förföljer mig vart jag än går. Inte bokstavligen, men precis allting påminner om honom. Ibland finner jag mig själv betrakta andra elever på skolan och tänka att: "De är inte ens hälften så snygga som Anton." Och inte heller hör jag ett dugg på vad läraren säger på lektionerna.

Både Lena och Erik märker att det är något annorlunda med mig, men nämner det aldrig. Antagligen för att de är för upptagna och lära känna varandra. På riktigt. Inte som vänner, utan nästa steg. Jag tvivlar på att de ens kysst varandra än, men de ger varandra hemlighetsfulla blickar då och då. På lektionerna och rasterna.

Det jobbigaste med crushen är nog drömmarna. Jag menar, vem vill bli väckt klockan tre på natten och vara alldeles varm i hela kroppen efter att ha drömt något fånigt som att Anton kysser min nacke? Det är en stor besvikelse varje gång jag inser att det inte är på riktigt.

Så kanske, är inte detta helt som att sväva på moln.

Dessutom märker jag att jag inte bara är attraherad av honom, utan även något mer. Ju mer tid vi spenderar tillsammans desto närmre kommer jag hans personlighet. Faktum är att han egentligen rätt blyg, men sarkastisk. Sin skämtsamma och flörtiga sida tar han till då saker och ting blir för mycket.

"Nå, vad tycker du?"

Jag sitter framför honom på sängen i skräddarställning. Han lutar ryggen mot den gulfärgade tapeten och lyssnar på musiken som spelas från min mobil, vars högtalare brusar en aning. Låten som spelas är 21 Guns. En av Green Days mer lugnare verk, och jag hoppas innerligt att han ska tycka om dem.

Men han ser bekymrad ut då han lyssnar på Billies hesa stämma och orden som formas av den. Anton rynkar på näsan och munnen, grimaserar.

"Inte för att vara oförskämd eller så, men det är verkligen inte min smak." erkänner han och verkar en aning ledsen över att behöva stå för det. "Trummorna och gitarrerna är för mycket. Man hör ju knappt vad han sjunger."

Och jag som alltid ska ha min vilja igenom fattar ingenting. Hör knappt vad han sjuger? Yeah, right. Pröva att lyssna på Knives and Pens hörru. Inte ens den låten är lika extrem som de flesta.