Släpp aldrig taget

Sedan börjar snön falla [37]

She will be loved - Maroon 5

Trevlig läsning<3

***

Back to Saras pov:

Jag släpper ut en lång och irriterad suck.

Matte har aldrig varit min grej. Det har nog alla förstått vid det här laget, även mina föräldrar. Men mitt betyg behöver fortfarande räddas och därför är jag fast med oerhört många uppgifter som ska vara inlämnade om mindre än en vecka. Om en vecka. Hur ska jag ens hinna det?

Det var inget tvång att göra dem dock. Alla lärare på skolan har förståelse om jag tar ledigt resten av månaden. Jag skulle säkert kunna vara borta tills nästa termin utan att de höjer på ögonbrynen. Men jag vill inte halka efter. Kanske är det Lena som smittat mig med sina pluggbaciller, eller så har jag faktiskt förstått vikten av att ligga bra till i skolan.

Så, därför kämpar jag genom mattetalen och ignorerar tröttheten som långsamt kryper sig på.

Det knackar lågt på min dörr. När jag sliter blicken från talen möter jag pappas ögon. Han ger mig ett litet leende och lutar sig mot dörrkarmen. Det påminner mig om när jag var liten. Han brukade alltid stå så och lyssna när jag berättade någonting. Det kunde handla om vad jag lekte på dagis, eller vilken som är min favoritfärg. Och jag älskade när han lyssnade på mig. Självklart blev jag besviken när han slutade knacka på dörren. Istället för hans närvaro fanns det ett tomt, gapande hål vid dörrkarmen.

"Är allt okej, Sara?" frågar han och även om tonläget i hans röst är vanlig är verkligen inte hans ord det. Det är inte ofta jag hör honom undra det.

Han är orakad och har på sig samma skjorta som han haft i tre dagar nu. Ansiktet är blekt och små påsar hänger under ögonen.

"Du ser trött ut." säger jag, struntar medvetet i hans fråga.

Pappa tvekar. Gör leendet lite bredare och kliver in över tröskeln, sätter sig på sängkanten. Jag snurrar runt på min stol så jag kan se honom bättre. Djupa veck hamnar i pannan. Han brukar aldrig vara intresserad av att prata, och ännu mindre av att vara inne på mitt rum.

"Du har pluggat i flera timmar nu." säger han och suckar. Nu är det han som struntar i vad jag nyss sade. "Och allt jag hört är irriterade suckar. Behöver du hjälp?"

Ett tag stirrar jag bara på honom. Undrar om det här är verkligt. Men å andra sidan har han betett sig en aning mer likt den pappa jag önskat de senaste veckorna. Ända sedan kidnappningen, polisförhören och sjukhusbesöken har han i alla fall försökt. Det är som han nu insett att han faktiskt har en dotter.

Äntligen. Jag har fan väntat sjutton år på den här stunden!

Men å andra sidan är just ikväll inte den rätta tidpunkten. Dels för det behövdes en fucking kidnappning för att få honom att fatta att jag inte är helt osynlig, men också för att jag väntar på en viss speciell person att ringa.

"Det är lugnt, pappa. Anton ringer vilken minut som helst och då ska detta rum vara en pappafri zon. Är det uppfattat?"

Han ger ifrån sig ett litet, i värsta fall forcerat skratt som inte riktigt är övertygande. Särskilt inte efter han säger: "Den här Anton... Är det verkligen smart att du pratar med honom? Med tanke på allt som hänt."

Och jag förstår hur mina föräldrar tänker: En dag blir deras irriterande och snudd på korkade dotter kidnappad en ett gäng galna psykopater som förtjänar att ruttna i helvetet. En av dessa psykopater har en son som tydligen bott i dotterns källare i flera veckor utan att någon märkt det. Dessutom säljer han sex och kan vara farlig för den korkade dottern.