Don't Eat... | M&M

0.2 Jag är meningslös...

Martinus perspektiv:

Varför känner jag igen mig? Varför känner jag igen mig i tjejen? Varför känner jag igen mig i Melina?

Jag sitter på mitt rum. Tittar in i väggen som vanligt. Jag åt inte idag heller. Varför är jag inte som Marcus? Varför blev jag den meningslösa tvillingen? Tårarna tränger fram. Men det känns som om dom inte finns. Som om dom är slut. Jag kollade mig förut när jag var ensam. Jag väger 45 kg. 45 kg för mycket.
Jag stoppas av mina tankar och torkar bort den lilla tåren som fanns kvar.

"Martinus?!"

Jag harklar mig så ingen ska märka hur svag jag är. Hur min röst snart kollapsar.

"Jaa vad är det?"

Dörren öpnnas och in kommer Marcus.

"Hur äre med dig?"

"Bra har bara lite ont i halsen."

"Aha okej hänger du med på fest på Fredag? Du får lova att inte säga något till Mamma och Pappa!"

"Nej jag tror inte det. Jag känner mig inte så bra. Och jag säger inget."

"Jaha okej.. är du säker? Du kan bestämma dig imorgon annar."

"Nej jag är säker Marcus. Btw jag trodde inte du drack."

"Nej jag vet men mitt liv har ändrats nu Martinus. Du borde och ändra på det. Gå ner lite i vikt kanske." Ett skratt lämnar honom jag ger honom ett fejk leende.

Marcus går ut ur mitt rum. Jag fick precis reda på hur tjock jag är utav min egna tvillingbror. Jag fick reda på hur jävla meningslös jag är. Jag är meningslös... jag borde bara försvinna. Men jag kan inte. Jag vill veta mer utav hon. Hon som får mig att känna mig meningsfull trott hennes konstiga blickar hennes korta svar. Jag vill lära känna henne. Jag vill veta mer än bara hennes fina namn. Jag vill veta Melinas bakgrund. Jag vill veta mer om hela henne. Hela Melina.

---

Fredag morgon. Gåendes till skolan. Med Marcus. Och hans nya vän Felix.

"Martinus kommer du på festen ikväll?" Frågar Felix helt plötsligt som om jag bryr mig om honom. Han är mer värd en mig. Som alla andra. Jag är meningslös. Tjock, dum i huvudet osv.

"Nja jag vet inte om jag ska med."

"Aja, men du Marcus..." som vanligt är Marcus i centrum. Jag bakom honom i hans skygga som bara växer. Och jag krymper.

---

Gåendes mot skåpet som jag träffade henne. Hon jag inte kan sluta tänka på. Där stog hon igen. Hon mötter mig med blicken.

"Hej Melina."

"Hej Martinus."

"Gör du mig sällskap på lunchen?" Frågar jag. Det gör ont. Bara att höra ordet lunch. Sallad blir det inget mer. Annars märker hon.

"Hmm asså vet inte. Okej bara idag." Som en sten lättad föll den tillbaka för hennes svar. Jag vill inte äta men hon ska vara där, jag måste.

---

Lunchen var här. En tid varje dag jag fruktar. Jag tar sallad sätter mig vid ett rundat bord med 5 platser. Jag bara tittar på salladen. Jag spyr av känslan av att se maten göra mig tjock. Jag måste träna. Träna som aldrig förr. Annars går jag upp i vikt.
Jag sitter och väntar men ingen Melina dyker upp. Jag har inte rört maten. Jag går mot diskstället. Tar en klunk av vattnet som med smärta åker ner genom kroppen.

Jag går ut från bamba och möts utav en syn. Hennes kalla blåa ögon, hennes blonda hår. Jag ser hennes raska steg mot parkeringen. Av ren slump springer jag mot henne.
Jag stannar upp henne. En tjej med tårar rinnandes. Av ren slump utan att tänka tar jag in henne i en kram.

Vad här hänt?

***

Tinus har också problem... fyfan vad sad denna berättelsen är...

Kom ihåg DU är GRYM på DITT sätt.