Don't Eat... | M&M

1.2 Bara Svart...

Melinas perspektiv

Där stod jag ensam kvar med Marcus. Som stirrade själen ur mig. Vad hade jag gjort? Varför gav han mig en sån blick?

"Du vet att allt detta är ditt fel, Melina. Att han nu åker in på sjukhus är ditt fel allt. Att han ser ut som ett benrangel e allt ditt fel. Kom ihåg det jävla anorexia barn!"

Där vände han sig om och gick ifrån. Ännu en gång var jag ensam. Men han hade rätt. Allt är mitt fel. Mitt fel som vanligt. Det är alltid mitt fel och kommer alltid vara mitt fel. Förlåt Martinus. Hoppas du får all hjälp du behöver men det är mitt fel och det vet både du och jag.

---

Där stod jag igen. Klumpen i halsen som bara växte för varje dag. Ett pip hörs och jag kollar ner. 27,8 kg. Vägde jag seröst så mycket. Fan. Tår efter tår.  Dom här jävla tårarna. Några månader till och sen ny skola ny start. Håll ut. Det där var en sömnlös natt med tårar som rann ner för kinderna konstant. Helt utan stop.

---

Där var det igen. Ännu en skoldag. Ännu en jobbig dag att ta sig igenom som alltid. Men jag kan inte fokusera. Han är på tankarna hela tiden. Martinus är på tankarna. Jag måste till honom.

---

Skolan slut som en helt annan vanlig dag. Men inget i skolan vart gjort. Jag kunde inte. Han var på mina tankar och har vart hela tiden jag måste hitta Marcus och veta om han är okej och på vilket sjukhus han ligger på.

Marcus går med några vänner till sitt skåp men vännerna lämnar snabbt jag stänger mitt skåp och skyndar mig till honom.

"Marcus?"

"Vad vill du. Jävla miffo."

"Hur är det med honom? Kan man besöka han?"

"Han får besök och får den hjälp han behöver. Han behöver inte dig. Så sluta läga dig i!" Säger han och med en duns slänger han igen skåpet och låser det. Med raska steg går han där ifrån.

Själv stod jag bara där. Tänkandes på konversationen vi haft. Han kallade mig Miffo. Det är jag. Martinus förkännar det bästa. Jag är det sämsta. Därför kan jag inte gå till honom. Han hatar mig för allt jag gjort.  Jag drog ner honom i skiten. Jag drar ner alla i skiten som verkligen bryr sig.

---

Jag slänger ner mig i soffan. Det har gått snart en vecka. Jag saknar honom. Förlåt för allt. Senast jag vägde mig vähde jag  25,7 kg. Jag väger allt för mycket. Jag reser mig upp och går till helkropps spegeln i hallen. Jag kollar på min feta kropp. Fan.

Jag kliver i mina träningsskor träningskläderna är redan på. Håret i en hög hästsvans. Där var det igen. Ännu en löprunda.

Jag springer på en stig upp för ett berg och går ut på en sten. Jag kollar ut över sjön som nu fanns framför mig. Och sen vart allt svart... bara svart..

***

Åneej... ;(

Vad fasen ska hända nu då? ;(

Snap - camelia9803  (För er som vill)